Archive

Dagen vi alla väntat på

30 juni, 2011 - 22:20

Imorgon gifter sig min bror. Jag ska sjunga i kyrkan och vara toastmaster på festen men jag har koll på läget nu. Jag är lugn, samlad och fokuserad. Long gone är den forcerade bitchen. Allt släppte när jag i kväll repade med bandet. Jag ska gästa bandet och sjunga lite på kvällen. Där är jag hemma. Där är jag lugn. Att stå på en scen att sjunga är min hemmaplan. Min bror var nervös idag. Han och hans blivande fru är så fina, så förälskade, pirriga och vackra. Det är en så stor dag för dom och för oss som står dom nära. Imorgon vid den här tiden är dom man och hustru. Det är ju faktiskt obeskrivligt häftigt! Och just nu känner jag mig stark. Tror jag ska klara att sjunga i kyrkan utan att gråta. Jag har lätt att bli rörd och den yttersta prövningen måste ju vara att se min bror nervös och lycklig gifta sig med sin sagolika brud. Klarar jag det utan att gråta? Vi får se. Fortsättning följer..   

Forcerad Bitch

29 juni, 2011 - 21:07

Jag är ingen dålig människa. Men jag har varit en dålig bloggare på sista tiden. Förlåt. Jag har varit otrogen med det grönskande nuet.

Trots att mitt liv är fullspäckat, till bristningsgränsen fullspäckat, med roliga saker så är jag just nu en forcerad bitch. Jag kanske lyckas dölja det men det är i alla fall så jag känner. Jag är stressad och nervös. De fantastiskt roliga saker som sker den här veckan är bröllop och spelning på Sundsvalls Gatufest! Det är så mycket som snurrar i mitt huvud att jag inte kan ta in nånting annat. Om nån frågar mig om nåt som ska hända om två veckor så förstår jag inte vad dom säger eller så blir jag irriterad. Jag som skaffat mig så mycket rutin sista åren är lite förvånad över att jag regredierar till hur jag var när jag gick i gymnasiet och hade spelningar med Landslide. Då gick jag också in i nån slags bubbla för att jag var nervös. Det är längesedan jag kände på det här sättet. Men det är skillnad att vara med i en showgrupp när någon annan producerat showen och där en showkoordinator talar omför mig när jag ska va redo att showa. Nu ska JAG vara toastmaster för bröllopet och det är JAG som dragit igång gatufesprojektet. Plus att jag såklart ska sjunga i kyrkan. Det är många bitar att hålla ordning på. Ett till stressmoment är att jag är förkyld och hes. Men jag vet att det kommer gå bra. Jag vet det. Jag måste bara stressa upp mig lite och bitcha lite i mitt huvud för att sedan ta några lugna andetag, sortera och hitta pirret. Pirret över att det är så mycket roligt som händer och lugnet i att veta att jag kommer klara det här. Galant!

100%

5 juni, 2011 - 23:34

Jag befinner mig i något slags grönskande nu och mår bra. Mina tankar och mitt fokus ligger på det som händer nu och fyra veckor fram. Det är befriande.

En vän till mig sa att man i ett förhållande ska var tvåhundra procent. Hundra procent på egen hand. Det där är någonting som har ättsatt sig fast i mitt huvud. Att vara hel, hundra procent. Det är inte det lättaste. Det är lätt att känna sig ofullständig utan en partner. Om man bara känner sig som sextio procent så är det ju lätt att slå sig ihop med en annan sextioprocentare. Är man hundratjugo procent med någon annan så har man i alla fall passerat den där magiska hundra gränsen. Men man lurar sig själv. För man är fortfarande ofullständig i sin ensamhet. Jag tror all den här längtan efter kärlek som människor bär på handlar mycket om det. Längtan efter att känna sig hel.

Jag tror att jag är väldigt nära hundra procent. Och det fina i kråksången är att om man är hundra procent på egen hand så behöver man inte leta efter någon annan. Man kan landa i sin helhet. Kanske träffa någon någon dag för att det känns fint. För att det pirrar. För att det är rolig och för att det berikar. Men inte för att bli hel.