Archive

Sommartider hej hej

4 augusti, 2011 - 16:53

Det blir visst inte mycket bloggande för mig denna sommar. Jag slöar och när jag slöar så gör jag det ordentligt. Jag har lättare att vara effektiv när det gäller allt om jag har mycket att göra. Men snabbare än jag inser så kommer det bli mycket att göra. Allstå tillåter jag mig själv att ha ett segt och slött tempo. Så även i bloggen.

I alla fall så var Estlandresan precis som jag trodde nåt utöver det vanliga. En släkting till mig var med under hela resan och var vår personliga guide. Och tro mig, han är inte vilken guide som helst. Han kan så otroligt mycket om allt verkar det som. Påminner faktiskt rätt mycket om farfar. Det känns som jag nu vet mer om Estlands historia än Sveriges. Och jag vet mer om farfars och där igenom även min egen historia nu. Jag inser att den blid av Estland som jag haft till stor del baseras på det som farfar berättat. Och hans bild av Estland baseras till stor del av hur landet såg ut för 70 år sedan. För det var ungefär 70 år sedan som farfar lämnade sitt hemland och flydde till Sverige.

När vi första rullande in i Taru, staden där farfar växt upp så blev jag i ärlighetens namn besviken. Jag hade väntat mig någonting helt annat. Tartu är en modern europeisk universitetsstad.  Min bild var att den skulle se ut som den gjorde på 30-talet. Precis så som farfar berättat. Det var lite naivt. Mycket har hänt på över 70 år. Jag kände mig skeptisk till att jag skulle känna historiens vingslag som jag hoppats. Men faktiskt, dagen efter när jag gick runt själv i staden efter att fått alla byggnader som funnits på farfars tid utpekade så kände jag det. Dom där historiska vingslagen.. Jag kände att Tartu inte är vilken europeisk stad som helst. Inte för mig. För jag gick på gatorna där min farfar gått tusentals gånger många år tidigare. Och jag satte mig på det café där farfar under sin studietid var stammis. Interiören på caféet var ny och många människor och förändrande vindar har hunnit blåsa där sedan farfars tid men jag tyckte ändå att det kändes häftigt. För tänk om farfar när han som ung grabb satt där och tog en kopp kaffe med sina vänner hade vetat att ett barnbarn från Sverige skulle sitta där mer 70 år senare. Att jag skulle sitta där och avnjuta en kaffe för att ta del av hans historia och på så sätt min egen. Tänk om han då vetat vart livet skulle ta honom. Att han skulle fly och skapa ett nytt liv i Sverige. Men att krig, tid och havet emellan ändå inte skulle hindra att hans enda flickbarnbarn letade sig till caféet sekel senare.

Jag funderar ibland varför farfar är en så intressant person. Visst beror det på att han har historier att berätta som inte är helt vanliga i Sverige men det beror också på att han själv delar med sig av allt. Han tycker själv att han är intressant. Även de som närmar sig 90 år och växte upp i Sverige har ju intressanta historier att berätta för oss som inte var med då. Men dom kanske inte tycker det själva. Man brukar ju säga att man måste lära sig att älska sig själv innan någon annan kan göra det. Kanske är det ungefär samma sak med det här att vara intressant. För att vara intressant för andra så måste man tycka själv att man är intressant och vara villig att dela med sig av sina historier och minnen. Om man bara behåller en viss ödmjukhet så går det nog att applicera på det mesta.

Här sitter jag, 25 år, bloggare och artist. Jag är egentligen en ganska intressant person. Jag är ta mig tusan både vacker och speciell! Eller hur? Funkar det? Ahh, jag vet inte, men det skadar ju inte att försöka…