Archive

Åter i Norrtälje..

29 september, 2011 - 17:55

Mysfaktorn är hög men jag är himla trött. Jag behöver inte göra nåt ansträngande idag så det är okej. I veckan har jag vikarierat i en förstaklass igen. Det tar på krafterna och är på många sätt väldigt tufft men framförallt så är det himla roligt. Jag har haft många jobb där det känns som man sitter av tiden eller där man tittar på klockan var och varannan minut men det gör man inte när man är lärare. Att vara lärare är nog ett av de viktigaste jobben som finns som fortfarande är väldigt lustfyllt. Jag kan inte riktigt förklara hur jag känner men när man jobbar med barn och ungdomar i skolan där de tillbringar så stor del av sin tid så känns det som att man är mitt i livet. Man får fånga upp tankar och funderingar och vara med och påverka hur en liten individ kommer att se på livet. Genom deras ögon får man också själv se livet i andra perspektiv. Saker som man tycker är självklara kastas omkull och andra saker som man tyckt varit komplicerade blir plötsligt kristallklara och enkla.

Jag tror att jag vill jobba som lärare. Det känns overkligt att känna så. Det gör mig nästan lite gråtfärdig. Tänk om jag känner så i ett år till och söker in till lärarhögskolan och helt enkelt blir lärare. Skulle det kunna va så enkelt?

Praktfulla gener

25 september, 2011 - 20:58

I helgen har det varit många Kibe i tidningen. Mitt personportätt i lördags och idag gick det att läsa om farfar som fyller 90 år. Jag blev väldigt nöjd med personporträttet. Fina bilder och text som jag känner igen mig i och kan stå för. Tycker även att texten om farfar var väldigt bra. Hela släkten var och firade honom igår. Det var som vanligt väldigt trevlig och väldigt god mat. Farfar var mycket nöjd över vår medverkan i tidningen. Han sa också att han tyckte det var roligt att läsa att jag kan uttrycka mig i tal och skrift.  Han var noga med att poängtera att jag ärvt det av honom. Varför vara ödmjuk om man kan låta bli? Han sa även att det var tråkigt med alla tryckfel i min krönikal. Vilka tryckfel? Jag märkte inga.. Ja, ja jag tycker så himla mycket om min farfar men det är bara att inse att han bara talar bra om någon i familjen om personen i fråga inte är närvarande. Och så får jag vara tacksam över att jag är så trygg i mig själv att jag inte behöver hans godkännande. Imorgon ska dom ha öppet hus och jag ska vara där hela dagen och hjälpa till med serverandet.

Lugn i själen

23 september, 2011 - 11:55

Det fanns ingen anledning till oro! Jag har varit på Sundsvalls Tidning och tagit bilder och läst igenom personporträttet. Fredrik som skrivit det har lyckats väldigt bra med att få minna förvirrade tankar till en bra och begriplig text. Han får mig att låta riktigt smart. Håller liksom med om allt som står där! Ja just ja, det var ju mina ord. Mina ord fast lite mer strukturerade och utkarvade till väsentligheter.

Jag gillar atmosfären där på tidningen. Tänker att här vore det häftigt att jobba. Kommer på att jag ju på sätt och vis gör det! Jag är krönikör på ST och jag är så förbannat nöjd över det!

Snart kommer Erika och Petter hit. Vi ska repa lite inför spelningen i kväll. Om det är nån som bor i Sundsvall och missat det så är det alltså FUCK CANCER galan på Pipeline, Hotell Strand och gatan där emellan i kväll. Alla intäkter går till barncancerfonden. Kom och lyssna! Tror det kommer bli en riktigt bra kväll och som sagt, det kommer mynna ut i något ännu bättre. Det går förresten att skänka pengar även om man inte har möjlighet att gå dit.

Kolla den här länken för att få veta exakt hur idén till den här galan föddes och hur du går till väga om du vill skänka pengar: http://www.barncancerfonden.se/Gavor-Bidrag/Egen-insamling/Insamlingar/Oliver-Bystroms-insamling/

FUCK CANCER

22 september, 2011 - 21:15

Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Nuet, framtiden och livet. Men mest bra snurr måste jag säga! Imorgon har jag en fullspäckad dag som bland annat innehåller fotografering för ST och spelning på FUCK CANCER galan. Jag hade redan bokat 23 september för ett besök på galan och nu blev det så att vi får spela med Evening room! Det känns ärofyllt. Galan är ett initiativ från Oliver Byström, en femtonårig kille som drabbades av cancer. Han klarade själv inte fighten mot sjukdomen men hans familj har fortsatt hans projekt med den här galan. Det är flera artister som ska spela och det är konstnärer som skänkt verk som ska aktioneras ut imorgon. Alla pengar kommer att gå till barncancerfonden. Vi i Evening room spelar 22.00 på Strand hotell.

Jag har en kollega vars son nu kämpar mot cancer. I och med det känns den här kvällen extra viktig för mig. Jag tänker på dom varje dag men imorgon blir det liksom handling av tankarna. Jag får med min sång bidra till att något faktiskt görs för att bekämpa cancer. Och det känns helt fantastiskt.

Flummigt eller personligt?

20 september, 2011 - 20:24

På lördag kommer det vara ett personporträtt om mig i tidningen. Faktiskt så blev jag lite nervös över det nu när jag tänker på det. Jag blev intervjuad igår och jag inser nu att jag svamlade på om allt mellan himmel och jord och att jag delade med mig av mina innersta tankar. Det är på grund av min krönika som publicerades i lördags som dom tyckte det var kul att göra ett porträtt om mig. Krönika var väldigt ärlig och personlig och det blev liksom att jag spann vidare på det nu i intervjun. Men som tur är så ska jag till ST på fredag för att ta bilder och för att läsa igenom det som skrevs. Skulle det va allt för flummigt så får jag väl stoppa pressarna. Annars så leker jag hemmafru i Norrtälje just nu och förbereder mig så smått inför vinterns showande.

Puss

What´s the catch with this guy?

19 september, 2011 - 16:05

Det är tur att jag hade hunnit bli ordentligt kär innan jag besökte min pojkväns lägenhet för första gången. Vi träffades i Sundsvall när jag bodde där över sommaren och han var där under sin semester. Hans planerade vecka i Sundsvall blev tre på grund av att våra vägar korsades. Jag hade alltså blivit jättekär innan jag ens satt min fot i hans lägenhet. Förundrat hade jag funderat ”What´s the catch with this guy?” Jag hade diskuterat saken med en kompis och sagt att jag inte hittat nån dålig sida hos honom och att det ibland kändes för bra för att va sant!

Men när jag kom in i lägenheten så förstod jag; Ah, this is the catch! Lägenheten såg ut som vilken studentkorridor, vilket personalboende eller ungkarlslya som helst. Kalla det vad ni vill men poängen är att det var stökigt och (förlåt älskling) men smutsigt som tusan! Han hade fått jobba över samma dag som jag skulle komma och ursäktade sig lite och sa att han inte hunnit städa. Nä du har inte hunnit städa sen du flyttade in tänkte jag men tog några djupa andetag och resonerade med mig själv; Okej, mannen i mitt liv vet inte hur man städar. Men jag kan lära honom det. Jag kan öppna hans ögon så att han ser när det är stökigt. I värsta fall får jag städa för två i resten av mitt liv men det faktum att han är rolig, omtänksam, sexig, trygg och knäppt galen i positiv bemärkelse kan ju faktisk väga upp det.

Under mitt första besök där i hans hemmiljö upptäckte jag flera nya sidor hos honom. Det var när jag av egen självbevarelsedrift dammtorkade en kväll som jag upptäckte ett fat med små frukter. Inte riktiga frukter utan små ljus formade som frukter. Ett äpple, ett päron och en vindruvsklase med små söta vekar. Jag log lite för mig själv när jag dammade av dom och tänkte att han kanske fått dom av sin lillasyster. Men jag slog bort tanken för jag insåg att dom var för dammiga för att vara köpta under hennes livstid.(Hon är bara två år) Kanske hans gulliga mormor som jag träffat givit dom till honom när han flyttade hemifrån? Jag frågade honom senar samma kväll vem han fått dom av och han svarade då stolt att han köpt dom själv på Serglstorg. Jag blev så förvånad. Men också så innerligt varm i bröstet. Jag tänkte mig honom gå där på Serglestorg när han får syn på frukterna, hur han stannar till och tänker att dom här skulle va fina hemma hos mig. Jag ser hur han, min fina kille, över en och åttio lång med skäggstubb står och funderar om han ska slå till på en liten ananas också. När jag ser allt det där framför mig så blir mitt hjärta så stort och jag tänker att honom får jag vara med. Han har valt mig och jag väljer honom.

Andra saker som är lite speciella med min pojkvän är bland annat att han inte upptäckt att det finns lappar bak på alla tröjor och att tanken är att man ska stoppa in dom under kläderna. Trots att vi inte varit tillsammans så länge så har det nu blivit rutin att jag stoppar in hans lappar och att fixa till luvan på hans jacka varje gång vi ska nånstans. Han tycker inte heller att det är så viktigt att ha likadana strumpor på sig och han är också den första person jag mött som lyckas ta på sig tröjor både aviga och bakochfram. Men allt det här tillhör plussidan hos min älskling och bidrar till att jag tycker så mycket om honom. Det enda negativa är det här med städningen, men man kan ju inte få allt.

Jag skulle vilja be att få säga att..

17 september, 2011 - 11:37

Från och med idag kan jag stolt titulera mig som krönikör för Sundsvalls tidning! Det är faktiskt lite av en dröm som blir sann. Och den här bloggen har bidragit mycket till ett det blev verklighet. Det är ju här jag har skapat mitt beroende av att stöta och blöta mina tankar i text och fått kicken av att någon där ute i världen faktiskt läser det. Jag kommer skriva en musikkrönika i månaden och tar över efter Karin Lönnå. Det känns extra häftigt att det är henne jag tar över efter eftersom hon var min lärare på gymnasiet. Jag minns att jag tyckte det var så coolt att hon skrev i tidningen. Har till och med frågat henne nån gång hur man gör för att få skriva krönikor i ST.

Om ni vill läsa min första krönika så kika in här; http://st.nu/noje/kronikor/1.3913598-vad-gor-du-annars-

I kväll ska jag på 25-års fest! Det är en av mina bästa vänner Erika som fyller år. Om jag inte skulle dit i kväll så skulle jag gått på Aveny för att lyssna på The Thousand Dollar Playboys. Bandet har reunion och alla intäkter går till barncancerfonden. Jag sänder en tanke, eller egentligen flera, i tid och otid till barn och deras familjer som drabbats av cancer.. Den 23/9 ska jag till Pipeline på FUCK CANCER galan.

Kaffe med mjölk eller ingenting alls

15 september, 2011 - 14:11

Kaffe har en väldigt central roll i mitt liv. Men hur många koppar är egentligen okej att dricka på en dag? Jag har dryckigt två.. det är ju ingenting! Jag gör en till kopp att ha som sällskap nu när jag skriver lite blogg.

Sådär ja. Problemet just nu är att mjölken tog slut. Trots mitt stora behov av kaffe så går det inte att dricka utan mjölk. Jag åker bort imorgon, eller egentligen hem, men det känns i alla fall onödigt att köpa en helt ny mjölkliter bara för att jag behöver den där lilla skvätten i kaffet på morgonen..

Om ni undrar varför jag just skrivit ett blogginlägg om absolut ingenting så beror det på att det jag egentligen vill skriva om inte känns rätt att skriva riktigt än.. Det kommer..

In your face

11 september, 2011 - 13:27

Mia Skäringers föreställning Dyngkåt och hur helig som helst visades på teve igår. Jag har verkligen sett fram emot att se den. Skulle ha sett den i höstas mellan mina showhelger i småland men då blev föreställningen inställd. Det känns som att Mia och Klara genom sitt program med samma namn skapat en egen genre. Utelämnande humor med mycket smärta. Underliggande smärta eller in your face smärta. Det är roligt och det gör ont för vi kvinnor känner igen oss så förbannat mycket. Allt det där som vi känner och tänker men kanske inte alltid lyfter fram i ljuset, det fläker Mia och Klara ut i hela sin fula och rörande vidd. Våra rädslor och vår längtan. Det motsägelsefulla i att vilja passa in och samtidigt sticka ut. Det hopplösa i att vara självständiga och sanna mot oss själva samtidigt som hela vårt väsen ibland söker någon annan att dela livet med.

Men den här föreställningen som jag såg igår var ovanligt utelämnande. Kanske känner jag så för att jag känner igen mig så mycket. Genom att Mia blottar sig så, så blottar hon samtidigt mig? Fast jag tror också att den där obehagliga känslan som hon gnuggar in i ansiktet på sin publik beror på att han skämtar om så fruktansvärda saker. Och ett tag in i showen går det lättare att titta för jag slutar försöka skratta. Jag håller hårt i en kudde och väljer att se sorgen och smärtan istället. Varför är det skönt att få göra det? Varför är det så skönt att gråta ibland?

200%

9 september, 2011 - 17:27

Jag har träffat någon. Det pirrar. Det är så fint och roligt. Han berikar mitt liv och vi har en egen bubbla som ingen annan får komma in i.