Blogginlägg

Min dotter heter Lycke

2 december, 2015 11:50

Hon kom den 13 maj klockan 11.18 och var som solen. Trots att det var mulet och regnigt ute. Och det var det häftigaste jag upplevt.

Så mycket av allt det där man hört men aldrig kunnat förstå stämde. Jag och Olle var övertygade om att hon var det sötaste som någonsin äntrat detta klot(Olle ville att vi skulle fråga BVC-sköterskan om vi borde vara oroliga eftersom hon var så onormalt söt.). Jag undrade i bilen hem från förlossningen varför inte bilar stannade, tutade och vinkade. Det kändes som att världen borde veta att det största av mirakel just inträffat. Kärleken var brutal. Som ett slag i mellangärdet. Och en så fanstatisk känsla av att livet fått en så stor mening. Som att allt blev större och mindre på samma gång. Det stora i det lilla. Hur uttjatade de orden än kan tyckas vara så känns de klockrena tycker jag. För jag tror att det här är det största jag kommer uppleva. Och samtidigt flyttades fokus från den stora världen till en liten, liten bubbla med mig, Olle och Lycke.

IMG_0474

 

Tiden och dagarna rinner iväg medan jag titta på små fingrar och tår. Eller, i ärlighetens namn så är det ammar, byter blöja och sover som jag gjort mest det senast halvåret. Sömn är det förresten si och så med. Jag sover inte så mycket i sträck i alla fall. Men även om jag ibland är sjukt trött och känner mig snudd på livegen så är det ändå inte så jobbigt som jag var rädd för innan jag fick barn. Det man inte kan förstå innan är nämligen att hur trött man än är och hur många gånger man än torkat bort bajs som läckt ur blöjan så är motivationen enorm. Om någon skulle väcka mig varannan timme en hel natt och tvinga mig att rabbla alfabetet, göra upphopp eller något annat meningslöst så skulle jag förmodligen svimma eller bli helt knäpp. Men när mitt lilla barn är oroligt, gråter eller bajsar i sömnen, då går jag upp. Jag skulle såklart önska att hon sov fridfullt hela natten, men viljan att ta hand om henne är liksom instinktiv. Och den instinkten och motivationen vinner över tröttheten, varje gång. Och tur är väl det! Det jag menar är att det är värt det. Allt det jobbiga övervägs av allt det fantastiska.

Vi har haft namnceremoni för Lycke och inför det så letade jag efter en dikt som Lyckes faster skulle läsa upp. Men jag hittade ingen jag gillade. Jag skrev ner det som jag ville att den skulle innehålla och plötsligt så var det en egen dikt. Här kommer den. En dikt till Lycke från mig och Olle:

 

Lilla stjärna med tandlöst leende, dig ska vi följa när världen är ny

När vardagsbestyr blir stora äventyr och när skratt blir gråt och gråt blir skratt

När sånger om kärlek blir verklighet och om luften blir svår att andas

Om fantastiska prestationer blir dina att äga eller små tankar dina att dela

Lilla stjärna med blå ögon, dig ska vi älska och älska, tills livets dag blir natt

 

 

Jag är gravid

11 maj, 2015 16:31

Och inte bara lite gravid utan supergravid faktiskt. Jag är i vecka 40 och mitt beräknade förlossningsdatum är nu på fredag den 15 maj. 150515. Det vore ett coolt personnummer till mitt lilla barn.

Som så mycket annat nytt man är med om i livet så har det här med att vara gravid gett mig en hel del insikter och nya erfarenheter. Jag visste väldigt lite om hur det kan kännas både fysiskt och psykiskt att vara gravid innan. Och det är ju inte så konstigt.

Att gå runt och vara synligt gravid är ganska utelämnande. Man får många blickar och kommentarer. För det mesta har det varit roligt. Jag har ibland känt mig starkare än vanligt. Som en urkvinna som liksom klarar av vardagen samtidigt som min kropp producerar ett barn. Men mestadels så har jag känt mig väldigt sårbar och skör. Jag fick foglossning redan tidigt i graviditeten och jag har varit tvungen att lära mig be om hjälp. Av alla! Massor av vänner och familj men även av främlingar ibland. Till exempel så har jag rest en hel del med tunga väskor utan att kunna lyfta av dem från tåget själv. Men det är otroligt hur hjälpsamma och omtänksamma människor är mot gravida. Så ofta som personer erbjudit sig att lyfta av min väska eller gjort andra småsaker för att underlätta för mig innan jag ens bett om det.. Jag har nog själv aldrig erbjudit mig att bära en väska åt en okänd gravid kvinna. Men jag hade å andra sidan ingen aning förut om hur jobbigt det kan vara. För någon månad sen när jag och min vän Niklas var på Hamburger Börs så skulle jag gå på toa. Som vanligt på tjejtoan så var kön oändligt lång. Uppskattningsvis åtta kvinnor stod före mig i alla fall. Men då hände en sån där märklig sak som jag aldrig skulle upplevt om det inte var för min runda mage som tagit täten i mitt liv sista tiden. En av kvinnorna i kön tittade på mig och sa lite drömskt:

– Men du är ju gravid.

-Ja, sa jag och log till den lite förfriskade kvinnan.

Kvinnan vände sig till de andra i kön.

– Hörrni, visst låter vi henne gå före som är gravid va?

De andra kvinnorna tittade på mig och på min mage och alla instämde:

– Självklart!

– Ja, herregud jag har också varit gravid en gång.

– Helt okej för mig.

De utstrålade sån värme och förståelse och det var nästan som att de var hedrade över att få lämna plats åt den gravida kvinnan. Kvinnlig gemenskap var det som jag upplevde där på toan på Hamburger Börs. De visste hur det kan trycka på och göra ont när blåsan är full. Och jag är tacksam för det. Jag kommer för evigt se på gravida kvinnor på ett helt annat vis. Jag, som på riktigt har tittat på vankande gravida kvinnor och tänkt: ”Herregud så där ska inte jag gå när jag är gravid i alla fall.” Så lite jag visste. Jag vankar just nu mer än någon gravid kvinna jag någonsin sett! Min bäbis ligger enligt barnmorskan extremt långt ner och trycker på blåsa och nerver. Det gör att en full kissblåsa är en väldigt smärtsam upplevelse. Precis som längre stunder i upprätt läge är riktigt plågsamma.

DSCF2942

 

Men det mentala och alla känslor är nog trots alla krämpor det som varit mest förvånande. De själviska tankarna som jag hade i början: Hur kommer MITT liv påverkas av det här? Hur ska JAG kunna fortsätta gör allt jag vill med ett barn? Varför måste jag må så illa? En ständig känsla av att graviditetens effekter sinkade min vardag.

Jag, jag och mitt, mitt kretsade hela tiden i mitt huvud ända tills vi var på ultraljud. Då slog det mig så fruktansvärt hårt att det här inte handlar om mig. Det är en annan person det handlar om. En liten, liten minimänniska som gror i min mage. Någon som jag och min Olle skapat och som hisnande snart ska ta sitt första andetag i den här världen med OSS som beskyddare och guider. Vårt lilla barn.

Ja, det har varit känslor åt alla håll. Kärlek och rädsla och förväntan och även en önskan om att hitta en pausknapp ibland. Men nu finns ingen återvändo. Och nu lever jag i något slags vakuum. Jag väntar. Men jag kan inte riktigt förstå vad det är jag väntar på. Det går liksom inte att ta in. Därför försöker jag lägga locket på ibland när tankarna och känslorna skenar iväg. Jag försöker bida min tid. Äta kolhydrater och se vad som händer. Men en sak är säker; inom tre veckor kommer jag uppleva den största fysiska smärta jag någonsin känt. Och, jag kommer möta mitt livs kärlek.

Turné nästa vecka

25 februari, 2015 11:44

I höstas var jag med i Estrad norrs ungdomsmusikal Utanförskapet. Vi repade och hade premiär i Östersund och åkte sen på norrlandsturné och spelade på skolor. Föreställningen blev väldigt uppskattat och på begäran ska vi nu ha ytterligare en offentlig föreställning i Östersund på söndag. Sen tar vi med och föreställningen söder ut och spelar i Norrtälje och Stockholm. Fyra skolföreställningar och två offentliga ska vi hinna med nästa vecka!

Om någon skulle vilja köpa biljetter till Stockholmsföreställningen så går det bra att göra här: http://www.musikaliska.com/events/utanforskapet/

Och biljetter till föreställningen i Östersund finns här: https://www2.nortic.se/tickets/event/6761

Hej bloggen

30 januari, 2015 12:19

Som så många gånger förr så vänder jag mig till bloggen när mitt liv tar en ny vändning, byter blad eller när jag famlar.. Då sträcker jag liksom ut min hand i cyberrymden och hoppas på svar. Och svaren kommer ofta, ibland från någon klok läsare men oftast från mig själv. För när jag skriver och sätter ord på mina tankar och känslor så rätar liksom virrvarrvet ut sig och jag kommer fram till små insikter eller hittar små vägvisare.

Jag har skrivit många gånger om att man måste hitta sin egen väg och ta drömmarna på allvar. Att inte ångra det man inte gjort. Att våga göra läskiga saker och att våga göra saker som känns bekvämt också. Sånt som känns bra för just MIG, utan att väga in alla andras förväntningar eller sina egna idéer om vad andras förväntningar skulle kunna vara..

Jag kommer skriva mer om den här nya vägen som jag påbörjat i mitt liv men inte just nu. Nu vill jag berätta att jag ska försöka marknadsföra mig själv bättre som sångerska. Först tänkte jag försöka berätta för alla blivande bröllopspar i Sundsvall med omnejd att jag brukar sjunga på bröllop och att jag VILL sjunga på bröllop. Såklart är det ett jobb för mig eftersom jag jobbar som sångerska och artist men det är ändå något visst med att sjunga på någons bröllop.. Att få vara en del av något som är så stort för de som som gifter sig. Att liksom få bidra med en ytterligare dimension så som musik kan göra och spegla och fånga upp alla ord och känslor som ryms en sån dag. Det är ärofullt att få ett sånt uppdrag.

Klev in i en tidsmaskin i kväll

12 augusti, 2014 20:09

Under min promenad i skogen i kväll befann jag mig plötsligt  i ett barndomsminne. Det var som att kliva in i en bubbla och befinna mig drygt tjugo år tillbaka i tiden.

Grodtjärn.

En liten lummig tjärn där jag för många år sedan fångat grodor med min storebror. Där jag ätit mormors äppelkaka och drukigt farmors svartvinbärssaft med mamma. Det var en märklig känsla att besöka en plats som lever så tydligt i mitt minne men som jag inte besökt en enda gång på tjugo år.

Det var sig likt förutom att den var så mycket mindre. Jag minns det som att vi spenderade timmar med att springa, gå och krypa runt den enorma tjärnen i jakt på små stackars grodor som vi döpte och tog med oss hem. Nu var det bara en liten pöl. En pöl där jag befunnit mig när livet var ett ständigt nu och där färgglada höstjackor och bruna grodor var allt som behövdes för att göra livet komplett.

 

Hurtbulle-tendenser

31 maj, 2014 11:03

Idag ska jag medverka i min livs första löptävling. Har ju haft stora planera på att springa Tjejmilen några år men det har ännu inte blivit av. I slutänden så har det alltid varit något annat jag prioriterat framför att åka till Stockholm och lunka runt.

Idag ska jag springa Sidsjöloppet tillsammans med Ida. Efter lite funderande fram och tillbaka så valde vi korta rundan på 3,3 km. Det andra alternativet var en mil. Idag är jag väldigt glad att vi bara ska springa ett varv runt Sidsjön! Det är regnigt och kallt ute och jag har ont i svanskotan och känner mig allmänt trött. Men, ett litet steg för männskligheten innebär den här gången ett stort steg för mig. Det är trots allt en löptävling jag ska medverka i!

Jag som alltid trott på människan

26 maj, 2014 17:12

Jag har haft en olustig känsla i magen hela dagen. Ett främlingsfientligt parti har nu inte bara plats i Sveriges riksdag. De har fått två mandat i Europaparlamentet och deras stöd ökar. Och i övriga Europa ser utvecklingen likadan ut. Jag kan inte skaka av mig känslan av att det nog var så här det började… För mindre än hundra år sedan när någon började skylla dålig ekonomi och missnöje på andra människor. När högerextremistiska åsikter resulterade i ett världskrig. Har vi inte lärt oss någonting?

Jag har alltid varit bra på att se det positiva i tillvaron. Jag har inte känt att jag behövt tro på någon gud och om någon har frågat så har jag sagt att jag tror på människan. Jag har trott på människors godhet och att den alltid segrar i slutänden. Men idag vacklar jag i min religion. Varför vill inte alla att alla människor ska ha samma rättigheter och lika stor rätt att vistas på detta klot? Det är maj och snart sommar, men det känns som vintern rullar in. Kyla och mörker sveper över Europa och regnet utanför passar in på känslan i mitt bröst.

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn en dag men idag känner jag mig inte lika säker. Hur ska jag kunna få min dotter att förstå att alla människor är lika värda? Hur ska jag kunna förklara det när det sitter personer och bestämmer i vårt land som inte stödjer det? Hur ska jag kunna kunna dö en dag och lämna mitt barn i den här  världen om jag tappat tron på människorna i den?

Nu blommar stan

18 maj, 2014 09:49

Nu poppar uteserveringarna upp som majblommor. Och jag inser att det inte bara är jag som trivs med livet just nu. Det märks när man är ute på stan, det märks på de sociala medierna, människor är glada och har nu helt tinat upp ur vinterdvalan. Jag tycker det är lite rörande att betrakta oss stackars nordbor och hur vi stretar på, enträget men utan att gnälla speciellt mycket i sex månader för att sedan leva upp i samma stund vi träffas av solens strålar. Maj är årstidernas fredag, och nu är det bannemig fredagsmys!

Ljuva Maj

17 maj, 2014 18:06

Idag har jag genomsyrats av en slags behaglig tacksamhet. Livet känns liksom så bra i all sin enkelhet.

Kan det vara så att mindre saker känns mer storslagna när man blir äldre? Eller att saker man tagit för givet när man var yngre är det som man strävar efter och värdesätter sedan? Jag har lite svårt att förklara vad jag menar men jag tror det handlar om att jag liksom förlikat mig lite med min plats i livet och att det gör att den här platsen är mer än fullt duglig?

Eller såhär; Om man slutar sträva efter det man inte har och börjar se det som faktiskt redan finns omkring en så blir det till allt man någonsin önskat?

I alla fall så känns i alla fall denna majdag helt fantastisk.

Sommaren är en B-uppsats bort

6 maj, 2014 18:39

7,5 poäng är vad som är kvar på mitt första år som universitetsstudent. Det är nära nu. Det är bara fantastiska maj-månad kvar och sedan kan jag klappa mig själv på axeln riktigt hårt och säga; Då var det 55 000 till att betala tillbaka till CSN!

Nej då, så ska jag inte säga. Jag har ju varit duktig och förtjänar något mer peppande. Det får bli nåt i stil med; Kunskap är aldrig tung att bära, Linnea.

Helt seriöst så är jag riktigt stolt och nöjd över mitt beslut att börja studera. I sammelsuriet av val, tips och råd så försöker jag skapa det liv som passar allra bäst för just mig.