Min dotter heter Lycke

2 december, 2015 - 11:50

Hon kom den 13 maj klockan 11.18 och var som solen. Trots att det var mulet och regnigt ute. Och det var det häftigaste jag upplevt.

Så mycket av allt det där man hört men aldrig kunnat förstå stämde. Jag och Olle var övertygade om att hon var det sötaste som någonsin äntrat detta klot(Olle ville att vi skulle fråga BVC-sköterskan om vi borde vara oroliga eftersom hon var så onormalt söt.). Jag undrade i bilen hem från förlossningen varför inte bilar stannade, tutade och vinkade. Det kändes som att världen borde veta att det största av mirakel just inträffat. Kärleken var brutal. Som ett slag i mellangärdet. Och en så fanstatisk känsla av att livet fått en så stor mening. Som att allt blev större och mindre på samma gång. Det stora i det lilla. Hur uttjatade de orden än kan tyckas vara så känns de klockrena tycker jag. För jag tror att det här är det största jag kommer uppleva. Och samtidigt flyttades fokus från den stora världen till en liten, liten bubbla med mig, Olle och Lycke.

IMG_0474

 

Tiden och dagarna rinner iväg medan jag titta på små fingrar och tår. Eller, i ärlighetens namn så är det ammar, byter blöja och sover som jag gjort mest det senast halvåret. Sömn är det förresten si och så med. Jag sover inte så mycket i sträck i alla fall. Men även om jag ibland är sjukt trött och känner mig snudd på livegen så är det ändå inte så jobbigt som jag var rädd för innan jag fick barn. Det man inte kan förstå innan är nämligen att hur trött man än är och hur många gånger man än torkat bort bajs som läckt ur blöjan så är motivationen enorm. Om någon skulle väcka mig varannan timme en hel natt och tvinga mig att rabbla alfabetet, göra upphopp eller något annat meningslöst så skulle jag förmodligen svimma eller bli helt knäpp. Men när mitt lilla barn är oroligt, gråter eller bajsar i sömnen, då går jag upp. Jag skulle såklart önska att hon sov fridfullt hela natten, men viljan att ta hand om henne är liksom instinktiv. Och den instinkten och motivationen vinner över tröttheten, varje gång. Och tur är väl det! Det jag menar är att det är värt det. Allt det jobbiga övervägs av allt det fantastiska.

Vi har haft namnceremoni för Lycke och inför det så letade jag efter en dikt som Lyckes faster skulle läsa upp. Men jag hittade ingen jag gillade. Jag skrev ner det som jag ville att den skulle innehålla och plötsligt så var det en egen dikt. Här kommer den. En dikt till Lycke från mig och Olle:

 

Lilla stjärna med tandlöst leende, dig ska vi följa när världen är ny

När vardagsbestyr blir stora äventyr och när skratt blir gråt och gråt blir skratt

När sånger om kärlek blir verklighet och om luften blir svår att andas

Om fantastiska prestationer blir dina att äga eller små tankar dina att dela

Lilla stjärna med blå ögon, dig ska vi älska och älska, tills livets dag blir natt

 

 

Jag är gravid

11 maj, 2015 - 16:31

Och inte bara lite gravid utan supergravid faktiskt. Jag är i vecka 40 och mitt beräknade förlossningsdatum är nu på fredag den 15 maj. 150515. Det vore ett coolt personnummer till mitt lilla barn.

Som så mycket annat nytt man är med om i livet så har det här med att vara gravid gett mig en hel del insikter och nya erfarenheter. Jag visste väldigt lite om hur det kan kännas både fysiskt och psykiskt att vara gravid innan. Och det är ju inte så konstigt.

Att gå runt och vara synligt gravid är ganska utelämnande. Man får många blickar och kommentarer. För det mesta har det varit roligt. Jag har ibland känt mig starkare än vanligt. Som en urkvinna som liksom klarar av vardagen samtidigt som min kropp producerar ett barn. Men mestadels så har jag känt mig väldigt sårbar och skör. Jag fick foglossning redan tidigt i graviditeten och jag har varit tvungen att lära mig be om hjälp. Av alla! Massor av vänner och familj men även av främlingar ibland. Till exempel så har jag rest en hel del med tunga väskor utan att kunna lyfta av dem från tåget själv. Men det är otroligt hur hjälpsamma och omtänksamma människor är mot gravida. Så ofta som personer erbjudit sig att lyfta av min väska eller gjort andra småsaker för att underlätta för mig innan jag ens bett om det.. Jag har nog själv aldrig erbjudit mig att bära en väska åt en okänd gravid kvinna. Men jag hade å andra sidan ingen aning förut om hur jobbigt det kan vara. För någon månad sen när jag och min vän Niklas var på Hamburger Börs så skulle jag gå på toa. Som vanligt på tjejtoan så var kön oändligt lång. Uppskattningsvis åtta kvinnor stod före mig i alla fall. Men då hände en sån där märklig sak som jag aldrig skulle upplevt om det inte var för min runda mage som tagit täten i mitt liv sista tiden. En av kvinnorna i kön tittade på mig och sa lite drömskt:

– Men du är ju gravid.

-Ja, sa jag och log till den lite förfriskade kvinnan.

Kvinnan vände sig till de andra i kön.

– Hörrni, visst låter vi henne gå före som är gravid va?

De andra kvinnorna tittade på mig och på min mage och alla instämde:

– Självklart!

– Ja, herregud jag har också varit gravid en gång.

– Helt okej för mig.

De utstrålade sån värme och förståelse och det var nästan som att de var hedrade över att få lämna plats åt den gravida kvinnan. Kvinnlig gemenskap var det som jag upplevde där på toan på Hamburger Börs. De visste hur det kan trycka på och göra ont när blåsan är full. Och jag är tacksam för det. Jag kommer för evigt se på gravida kvinnor på ett helt annat vis. Jag, som på riktigt har tittat på vankande gravida kvinnor och tänkt: ”Herregud så där ska inte jag gå när jag är gravid i alla fall.” Så lite jag visste. Jag vankar just nu mer än någon gravid kvinna jag någonsin sett! Min bäbis ligger enligt barnmorskan extremt långt ner och trycker på blåsa och nerver. Det gör att en full kissblåsa är en väldigt smärtsam upplevelse. Precis som längre stunder i upprätt läge är riktigt plågsamma.

DSCF2942

 

Men det mentala och alla känslor är nog trots alla krämpor det som varit mest förvånande. De själviska tankarna som jag hade i början: Hur kommer MITT liv påverkas av det här? Hur ska JAG kunna fortsätta gör allt jag vill med ett barn? Varför måste jag må så illa? En ständig känsla av att graviditetens effekter sinkade min vardag.

Jag, jag och mitt, mitt kretsade hela tiden i mitt huvud ända tills vi var på ultraljud. Då slog det mig så fruktansvärt hårt att det här inte handlar om mig. Det är en annan person det handlar om. En liten, liten minimänniska som gror i min mage. Någon som jag och min Olle skapat och som hisnande snart ska ta sitt första andetag i den här världen med OSS som beskyddare och guider. Vårt lilla barn.

Ja, det har varit känslor åt alla håll. Kärlek och rädsla och förväntan och även en önskan om att hitta en pausknapp ibland. Men nu finns ingen återvändo. Och nu lever jag i något slags vakuum. Jag väntar. Men jag kan inte riktigt förstå vad det är jag väntar på. Det går liksom inte att ta in. Därför försöker jag lägga locket på ibland när tankarna och känslorna skenar iväg. Jag försöker bida min tid. Äta kolhydrater och se vad som händer. Men en sak är säker; inom tre veckor kommer jag uppleva den största fysiska smärta jag någonsin känt. Och, jag kommer möta mitt livs kärlek.

Jag som alltid trott på människan

26 maj, 2014 - 17:12

Jag har haft en olustig känsla i magen hela dagen. Ett främlingsfientligt parti har nu inte bara plats i Sveriges riksdag. De har fått två mandat i Europaparlamentet och deras stöd ökar. Och i övriga Europa ser utvecklingen likadan ut. Jag kan inte skaka av mig känslan av att det nog var så här det började… För mindre än hundra år sedan när någon började skylla dålig ekonomi och missnöje på andra människor. När högerextremistiska åsikter resulterade i ett världskrig. Har vi inte lärt oss någonting?

Jag har alltid varit bra på att se det positiva i tillvaron. Jag har inte känt att jag behövt tro på någon gud och om någon har frågat så har jag sagt att jag tror på människan. Jag har trott på människors godhet och att den alltid segrar i slutänden. Men idag vacklar jag i min religion. Varför vill inte alla att alla människor ska ha samma rättigheter och lika stor rätt att vistas på detta klot? Det är maj och snart sommar, men det känns som vintern rullar in. Kyla och mörker sveper över Europa och regnet utanför passar in på känslan i mitt bröst.

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn en dag men idag känner jag mig inte lika säker. Hur ska jag kunna få min dotter att förstå att alla människor är lika värda? Hur ska jag kunna förklara det när det sitter personer och bestämmer i vårt land som inte stödjer det? Hur ska jag kunna kunna dö en dag och lämna mitt barn i den här  världen om jag tappat tron på människorna i den?

Ljuva Maj

17 maj, 2014 - 18:06

Idag har jag genomsyrats av en slags behaglig tacksamhet. Livet känns liksom så bra i all sin enkelhet.

Kan det vara så att mindre saker känns mer storslagna när man blir äldre? Eller att saker man tagit för givet när man var yngre är det som man strävar efter och värdesätter sedan? Jag har lite svårt att förklara vad jag menar men jag tror det handlar om att jag liksom förlikat mig lite med min plats i livet och att det gör att den här platsen är mer än fullt duglig?

Eller såhär; Om man slutar sträva efter det man inte har och börjar se det som faktiskt redan finns omkring en så blir det till allt man någonsin önskat?

I alla fall så känns i alla fall denna majdag helt fantastisk.

Living my life..

12 augusti, 2013 - 17:54

Living my dream kan nog många av oss artister känna ibland. Men bara ibland. Ofta passar det bättre att lite avmätt säga; living my life. Det passar när det där glammiga artistlivet är så långt ifrån glammigt man kan tänka sig.

Jag har en visdomstand som jävlats med mig några gånger då och då de senaste åren men nu i helgen har den jävlats för sista gången. Det började göra ont i onsdags och jag började därför badda med en bakteriedödande gel så som jag brukar när tandköttet runt visdomstanden är inflammerat. Då brukar det ta cirka två dagar så är det borta. Men inte den här gången. Den här gången har det blivit värre och värre varje dag och jag har förutom tandvärken också fått ont i örat och i halsen som en direkt följd av tandjäveln. Men det värsta är smärtan som jag känner när jag öppnar munnen.. Tror ni det är lätt att sjunga utan att öppna munnen? Nej, det är det inte, det går inte. Alltså har jag fått öppna munnen och sjunga för full hals trots att det gjort så ont så ont.. Utan värktabletter hade det inte gått.

Under showen som vi gjorde ute på akterdäck idag så började det regna ungefär samtidigt som mina värktabletter började gå ur kroppen. Förmodligen var det för att jag blev distraherad av värken och regnet som jag dansade fel och klev på mickstativsfoten så att micken slog till mig rakt över munnen. Läppen sprack. Tanden värkte och regnet öste medan jag svalde blod och log mitt allra finaste showleende.

Living my life tänkte jag, living my life..

En rapport från västkusten

9 juni, 2013 - 09:11

Nu är det ta mig tusan sommar och jag befinner mig i Göteborg och repar med Show People inför sommarens jobb på Birka cruises. Vi har dansat i en vecka och min kropp känns som definitionen av träningsvärk. Det är nu dags för sångrep och det känns så oändligt tryggt om man jämför med dansrep. Vad kan hända liksom? Att Eileen slänger in några fler stämmor eller att vi byter nån sololåt kanske? På dansrep kan det hända att Anders byter ut dom stillsamma poserna mot dans som innebär att vi slänger oss på golvet för att sedan kräla runt där i platåstövlar och korsett. Eller att ett trevligt instrumentalpart förvandlas till nån slags cirkusakt med akrobatiska övningar.. Om det inte var för att jag vet att Anders brukar nå fantastiska resultat och att han har fått mig att göra saker som jag inte trodde att jag klarade av förr så hade jag kanske tvivlat på han omdöme.. Men jag tror faktiskt att jag varmt kan rekommendera er att boka en kryssning med Birka cruises i sommar! Skynda er bara, det börjar redan bli fullbokat!

Lite om min ”det löser sig” mentalitet..

15 maj, 2013 - 10:03

Jag tror på riktigt att man njuter och lever livet mer fullt ut om man inte oroar sig så mycket och inte tänker sönder allt man gör innan man gör det. Ibland är jag så himla bra på det! Vissa människor skulle nog säga att jag är för bra. Men jag tror ju som sagt att detta är bra för den själsliga hälsan så även om min tankspriddhet och brist på oro  mer än en gång satt mig i knepiga situationer så tänker jag fortsätta uppmuntra den sidan hos mig. Och jag är helt övertygad om att det allra mesta löser sig. Kanske man måste ha den inställningen för att klara av att inte tänka allt för hårt hela tiden? Jag har så många exempel på det här; att saker löser sig, men det finns vissa ingredienser som krävs för att saker i ens liv ska kunna lösa sig. Man kan inte alltid lösa allt själv nämligen utan behöver ha många snälla och omtänksamma vänner i sin omgivning som kan ställa upp när levnadsglada virrhuvuden ställer till det.

Klänningen som jag köpte i Barcelona för att ha på sommarens bröllop glömde jag hos min lillebror i Stockholm. Jag ska inte till Stockholm innan det första bröllopet går av stapeln så det här kunde ju blivit väldigt irriterande. Men då berättar en av mina vänner att man kan skicka saker via gammal hederlig post i vårt avlånga land. Alltså ska min snälla lillebror nu leta rätt på nåt trevligt postkontor och skicka storasysters kornblåklänning upp till norrland. Jag glömde klänningen eftersom jag tänkte på annat när jag packade. Själv tycker jag det är sunt att inte ha allt i huvudet på samma gång. Kanske hade jag då inte njutit lika mycket på balkongen där jag satt i solen när väskan var(trodde jag) färdigpackad. With a litte help from my friend Malin och lillebror Ante så löste det sig!

När jag snabbt som tusan bokade biljett till Arlanda inför min stundande Turkietresa så tänkte jag inte på att SJ har en tendens att bli försenade och jag tänkte inte heller på att man måste checka in väskor när man flyger. Det resulterade i att jag inte hade nån som helst felmarginal för att hinna med flyget.. När jag bokade så låg mitt fokus snarare på den sköna sovmorgon jag skulle ha om jag tog just det där tåget.. Här kan jag erkänna att jag blev lite less på mig själv. MEN, vad händer? Jo det löser sig såklart! Jag ringde SJ och berättade om min tankspriddhet när jag bokade tåget och den snälla SJ-killen gör ett undantag och låter mig boka om min biljett. Ibland är det inte vännerna som hjälper till när det krisar utan främlingar.

Några andra exempel som jag råkat ut för tidigare i livet är till exempel när jag flyttade från Sälen. Jag hade städat ur min lägenhet och lämnat tillbaka nyckeln till hyresvärden, rest hem till Sundsvall och sovit en god natts sömn när jag insåg mitt misstag. Jag gick upp tidigt för att gå på en anställningsintervju och letade i alla min väskor efter mina underkläder bara för att inse att jag glömt torka ur lådorna i sovrummet.. och alltså också glömt alla mina trosor, bh:ar och strumpor i Sälen. I lägenheten som jag städat ur och lämnat tillbaka nyckeln till. Den gången löste det sig tack vara min vän Petter som inte hunnit lämna Sälen och som alltså några dagar senare kom till Sundsvall med en trosleverans till mig.

När jag hoppade av planet på fel Grekiska Ö så löste det sig också.. minns inte riktigt hur just nu. Men i alla fall, slappna av vänner, bara vi tar hand om varandra så löser sig allt!

En lite annorlunda kväll på Cinderella

11 mars, 2013 - 15:13

 

Manilig gäst: Ursäkta, får jag fråga dig en sak?

Jag: Javisst?

Manliga gästen: Är du sån där thai?

Jag: Va? Hur menar du?

Manliga gästen: Nä, jag tänkte bara.. du är så vacker så jag tänkte att du kanske var en man?

Jag: mållös

Grubblerier i sjukstugan

5 mars, 2013 - 16:50

När jag är sjuk så börjar jag ofta fundera lite över min livssituation.. Anledningen till det är att jag inte bara kan sjukanmäla mig och med gott samvete spendera dagarna i soffan till jag blivit frisk igen. Jag jobbar oftast även om jag är sjuk. Och om jag blir så dålig att jag faktiskt inte KAN jobba ja då blir det inga pengar heller. Jag är egentligen en ganska bekymmersfri person så sånt här är ingenting som jag brukar gå och grubbla på. Förutom när jag är sjuk. Då känns livet rätt tungt. Det blir ju en ond cirkel också. När jag är sjuk så gör jag inte ett lika bra jobb som när jag är frisk. Och när jag jobbar fast jag är sjuk så blir jag ju aldrig helt frisk. Mitt 2013 har till stor del bestått av jobb och att vila och kurera mig däremellan. Inser nu att det nog kommer vara så i tre veckor till. Om tre veckor har jag nästan en månad av arbetslöshet och just nu känns det som absolut nödvändigt för att jag ska få rätsida på tillvaron. Min kropp tycks bara vilja vila och snora hela dagarna. Nu har det dessutom verkligen satt sig på rösten i form av en heshet jag aldrig sett maken till. Har knappt någon röst alls. Och på torsdag ska jag gigga på Grand hotell i Stockholm. Va roligt det skulle vara.. om jag var frisk.

Den 27:de födelsedagen

4 mars, 2013 - 21:24

Ja må jag leva, ja må jag leva, ja må jag leva uti hundrade år! Ja visst ska jag leva, ja visst ska jag leva, ja visst ska jag leva uti hundrade år! Grattis till mig själv på 27 årsdagen! Fast det var igår jag fyllde är men ändå!

Jag blev alltså 27 år igår och jag är väldigt nöjd men min födelsedag även om det inte blev som jag tänkt mig. Jag hade till exempel tänkt mig att jag skulle vara pigg och kunna sjunga och prata obehindrat. Men så blev det inte. Efter showen i lördagskväll så var det som om min röst la ner verksamheten. Jag blev så hes, så hes. Och igår när jag vaknade så kunde jag med mycket ansträngning få till nåt slags väsande ljud. Alltså blev jag mer av en dansare på dagshowen och mina kära kollegor fick rycka in och sjunga mina låtar så gott de kunde. Kvällen som jag och Olle hade planerat att spendera på en av Stockholms bästa tapasrestaunranger spenderades i stället hemma med Mcdonaldsmat. Men jag ska nog få tillbaka min röst så att jag kan sjunga igen nästa helg. Och tapasrestaurangen finns ju kvar. Så med alla fina grattishälsningar och min pojkväns trevliga sällskap så blev min 27-årsdag trots allt så bra som man kan önska!