Jag är gravid

11 maj, 2015 - 16:31

Och inte bara lite gravid utan supergravid faktiskt. Jag är i vecka 40 och mitt beräknade förlossningsdatum är nu på fredag den 15 maj. 150515. Det vore ett coolt personnummer till mitt lilla barn.

Som så mycket annat nytt man är med om i livet så har det här med att vara gravid gett mig en hel del insikter och nya erfarenheter. Jag visste väldigt lite om hur det kan kännas både fysiskt och psykiskt att vara gravid innan. Och det är ju inte så konstigt.

Att gå runt och vara synligt gravid är ganska utelämnande. Man får många blickar och kommentarer. För det mesta har det varit roligt. Jag har ibland känt mig starkare än vanligt. Som en urkvinna som liksom klarar av vardagen samtidigt som min kropp producerar ett barn. Men mestadels så har jag känt mig väldigt sårbar och skör. Jag fick foglossning redan tidigt i graviditeten och jag har varit tvungen att lära mig be om hjälp. Av alla! Massor av vänner och familj men även av främlingar ibland. Till exempel så har jag rest en hel del med tunga väskor utan att kunna lyfta av dem från tåget själv. Men det är otroligt hur hjälpsamma och omtänksamma människor är mot gravida. Så ofta som personer erbjudit sig att lyfta av min väska eller gjort andra småsaker för att underlätta för mig innan jag ens bett om det.. Jag har nog själv aldrig erbjudit mig att bära en väska åt en okänd gravid kvinna. Men jag hade å andra sidan ingen aning förut om hur jobbigt det kan vara. För någon månad sen när jag och min vän Niklas var på Hamburger Börs så skulle jag gå på toa. Som vanligt på tjejtoan så var kön oändligt lång. Uppskattningsvis åtta kvinnor stod före mig i alla fall. Men då hände en sån där märklig sak som jag aldrig skulle upplevt om det inte var för min runda mage som tagit täten i mitt liv sista tiden. En av kvinnorna i kön tittade på mig och sa lite drömskt:

– Men du är ju gravid.

-Ja, sa jag och log till den lite förfriskade kvinnan.

Kvinnan vände sig till de andra i kön.

– Hörrni, visst låter vi henne gå före som är gravid va?

De andra kvinnorna tittade på mig och på min mage och alla instämde:

– Självklart!

– Ja, herregud jag har också varit gravid en gång.

– Helt okej för mig.

De utstrålade sån värme och förståelse och det var nästan som att de var hedrade över att få lämna plats åt den gravida kvinnan. Kvinnlig gemenskap var det som jag upplevde där på toan på Hamburger Börs. De visste hur det kan trycka på och göra ont när blåsan är full. Och jag är tacksam för det. Jag kommer för evigt se på gravida kvinnor på ett helt annat vis. Jag, som på riktigt har tittat på vankande gravida kvinnor och tänkt: ”Herregud så där ska inte jag gå när jag är gravid i alla fall.” Så lite jag visste. Jag vankar just nu mer än någon gravid kvinna jag någonsin sett! Min bäbis ligger enligt barnmorskan extremt långt ner och trycker på blåsa och nerver. Det gör att en full kissblåsa är en väldigt smärtsam upplevelse. Precis som längre stunder i upprätt läge är riktigt plågsamma.

DSCF2942

 

Men det mentala och alla känslor är nog trots alla krämpor det som varit mest förvånande. De själviska tankarna som jag hade i början: Hur kommer MITT liv påverkas av det här? Hur ska JAG kunna fortsätta gör allt jag vill med ett barn? Varför måste jag må så illa? En ständig känsla av att graviditetens effekter sinkade min vardag.

Jag, jag och mitt, mitt kretsade hela tiden i mitt huvud ända tills vi var på ultraljud. Då slog det mig så fruktansvärt hårt att det här inte handlar om mig. Det är en annan person det handlar om. En liten, liten minimänniska som gror i min mage. Någon som jag och min Olle skapat och som hisnande snart ska ta sitt första andetag i den här världen med OSS som beskyddare och guider. Vårt lilla barn.

Ja, det har varit känslor åt alla håll. Kärlek och rädsla och förväntan och även en önskan om att hitta en pausknapp ibland. Men nu finns ingen återvändo. Och nu lever jag i något slags vakuum. Jag väntar. Men jag kan inte riktigt förstå vad det är jag väntar på. Det går liksom inte att ta in. Därför försöker jag lägga locket på ibland när tankarna och känslorna skenar iväg. Jag försöker bida min tid. Äta kolhydrater och se vad som händer. Men en sak är säker; inom tre veckor kommer jag uppleva den största fysiska smärta jag någonsin känt. Och, jag kommer möta mitt livs kärlek.

Klev in i en tidsmaskin i kväll

12 augusti, 2014 - 20:09

Under min promenad i skogen i kväll befann jag mig plötsligt  i ett barndomsminne. Det var som att kliva in i en bubbla och befinna mig drygt tjugo år tillbaka i tiden.

Grodtjärn.

En liten lummig tjärn där jag för många år sedan fångat grodor med min storebror. Där jag ätit mormors äppelkaka och drukigt farmors svartvinbärssaft med mamma. Det var en märklig känsla att besöka en plats som lever så tydligt i mitt minne men som jag inte besökt en enda gång på tjugo år.

Det var sig likt förutom att den var så mycket mindre. Jag minns det som att vi spenderade timmar med att springa, gå och krypa runt den enorma tjärnen i jakt på små stackars grodor som vi döpte och tog med oss hem. Nu var det bara en liten pöl. En pöl där jag befunnit mig när livet var ett ständigt nu och där färgglada höstjackor och bruna grodor var allt som behövdes för att göra livet komplett.

 

Hej från tåget

23 augusti, 2013 - 20:51

Ytterligare en repvecka i mitt liv är till ända och denna har varit lite mindre hysterisk än vanlig. Förmodligen beror det på att bara hälften av allt material var nytt. Fast det är ändå sjukt mycket scentid på Cinderella så det är nog cirka en och en halv timmes material som är nytt. Det blir några textrader och stämmor att repa in..

Imorgon ska jag sjunga på namnceremoni. Min andra hälft sedan högstadietiden har fått en liten dotter och det är till hennes ära. Penny ska det lilla charmtrollet heta! Efter det åker jag vidare till Haga kyrka för att sjunga på en annan kompis bröllop. Det här är min första lediga helg på hela sommaren och jag är så glad att jag fått äran att vara med på dessa högtider!

Först ska jag bara däcka i min egen säng några timmar! Over and out

Några gram lättare

16 augusti, 2013 - 11:30

Jag vet att jag var rätt negativ och kanske till och med lite bitter i mitt förra inlägg. Förlåt. Men man blir ingen trevlig människa när man har ont länge och jag har ju sagt förr att det hör med att skriva är lite av terapi för mig. Det funkar lite som en ventil ibland. Jag får ur mig frustration och kan ibland förstå saker eller släppa saker efter att jag skrivit ner dom. Det är ungefär samma med att prata. Men när jag skriver så kan jag dessutom sudda och omformulera mig tills jag lyckats förmedla det jag vill ha sagt. Helt utan att bli avbruten.

Nu sitter jag i alla fall på tåget igen och ska snart njuta av min sista helg på båten för den här sommaren. Jag håller mina tummar så att dom vitnar för att det inte är sista gången föralltid. Vill hemska gärna göra samma jobb nästa sommar. Jag kan inte tänka mig ett bättre sommarjobb för mig.

Angående den där visdomstanden som jag gnällde om i förra inlägget så finns den inte kvar längre. Kvar är ett hål och en svag förnimmelse av smärtan som jag hade innan. Tack tandläkaren. Men gudarna ska veta att helvetestanden jävlades in i det sista. Tanden tycktes till en början va helt omöjlig att få ut. Min tandläkare Kjell slet och drog så att jag var på väg att ramlar ur tandläkarstolen. Jag försökte slappna av och andas djupt men kroppen var spänd som en fiolsträng. Tydligen så var rötterna krökta så först när Kjelle delat på tanden med nån slags minimotorsåg så gick den att dra ut.

Nu är jag i Gävle som är den magiska gränsen men jag inser precis att jag inte känt nåt vemod eller nån ångest idag! Vad kommer i så fall nu? Lyckorus?

Vid Gävle går det en magisk gräns

2 augusti, 2013 - 11:00

När folk frågar mig hur det går att pendla och jobba som showartist och va borta mycket så blir svaret alltid; Bra! Fast om jag ska svara lite mer nyanserat så det är några timmar varje gång jag ska resa iväg som är jobbiga. Jag vaknar sällan på morgonen och känner; jippiee! Nu sätter jag mig på tåget i tre timmar för att jobba hela kvällen och vara borta några dagar. Det är lite jobbigt att lämnat hemmet. Som att bryta upp. Som ett litet farväl.. Jag känner mig ofta likgiltig. Ibland lite vemodig. Men det är bara tills jag passerat Gävle. I höjd med Gävle så går jag in i ett annat mode. Det börjar nästan pirra lite i kroppen och jag vill komma fram fort till vår vackra huvudstad. Mitt sikte ställa in på jobb och allt fantastiskt som det innebär för mig. Jag blir förväntansfull och känner att jag lever! Att jag tar vara på och lever mitt liv. Att jag vågar och ibland nästan tvingar mig själv att kliva ur bekvämlighetszoner och tristess. Så, på det hela taget så går det strålande det här med pendlandet och livet i största allmänhet.

Jag sitter på tåget nu. Har passerat Hudiksvall, Söderhamn och mil av granskog. Snart, snart rullar jag in på Gävle Centralstation…

Min sommar på Birka

30 juli, 2013 - 14:43

Tänk dig att ha ett jobb som tar dig till länder du aldrig tidigare besökt! Och att få jobba med människor som är roliga, trevliga och som inspirerar dig. Föreställ dig att ditt jobb går ut på att glädja andra och att du älskar det du gör. Precis så är det jobb som jag har i sommar. Det kan nog vara så att det är ett av de bästa jobb jag någonsin haft. Jag jobbar med Show People på Birkas långkryssningar och det är så himla roligt! Jag hade aldrig varit i vare sig Polen eller Danmark tidigare men nu har jag fått åka dit flera gånger och dessutom fått betalt för att göra det! Eller, jag har väl kanske inte direkt fått betalt för att ströva runt på ströget men det har varit en bonus. En bonus till mitt showjobb som jag redan tycker är grymt kul! Förresten så har jag jobbat på väldigt många olika ställen och kan med den erfarenhet säga att stämningen mellan personalen på Birka är fantastiskt bra! Och som vi alla vet så är det det allra viktigaste för att man ska trivas på sin arbetsplats. Tack, min lyckliga stjärna för att jag får jobba med det jag gör! Har tre helger kvar att jobba på Birka i sommar och det gör jag med glädje.

Hejdå Göteborg!

11 juni, 2013 - 15:38

Efter tio dagars rep i Göteborg så sitter jag nu återigen på ett tåg. Vi har tryckt in sång och dans till fyra shower och jag känner mig lite mosig i både kropp och knopp. Det kommer fortsätta vara hektiskt och intensivt tills vi har haft premiär vid midsommarhelgen. Befinner mig just nu i ”hur fan ska det här gå ihop” fasen men den hör ju till så det är bara att repa en sak i taget och känna lugnet. Ska plocka fram datorn och kolla på alla repvideos som vi filmat. Än så länge är inte repdagen slut. Det gäller att maxa inmatningen..

Hörs, hej!