Min dotter heter Lycke

2 december, 2015 - 11:50

Hon kom den 13 maj klockan 11.18 och var som solen. Trots att det var mulet och regnigt ute. Och det var det häftigaste jag upplevt.

Så mycket av allt det där man hört men aldrig kunnat förstå stämde. Jag och Olle var övertygade om att hon var det sötaste som någonsin äntrat detta klot(Olle ville att vi skulle fråga BVC-sköterskan om vi borde vara oroliga eftersom hon var så onormalt söt.). Jag undrade i bilen hem från förlossningen varför inte bilar stannade, tutade och vinkade. Det kändes som att världen borde veta att det största av mirakel just inträffat. Kärleken var brutal. Som ett slag i mellangärdet. Och en så fanstatisk känsla av att livet fått en så stor mening. Som att allt blev större och mindre på samma gång. Det stora i det lilla. Hur uttjatade de orden än kan tyckas vara så känns de klockrena tycker jag. För jag tror att det här är det största jag kommer uppleva. Och samtidigt flyttades fokus från den stora världen till en liten, liten bubbla med mig, Olle och Lycke.

IMG_0474

 

Tiden och dagarna rinner iväg medan jag titta på små fingrar och tår. Eller, i ärlighetens namn så är det ammar, byter blöja och sover som jag gjort mest det senast halvåret. Sömn är det förresten si och så med. Jag sover inte så mycket i sträck i alla fall. Men även om jag ibland är sjukt trött och känner mig snudd på livegen så är det ändå inte så jobbigt som jag var rädd för innan jag fick barn. Det man inte kan förstå innan är nämligen att hur trött man än är och hur många gånger man än torkat bort bajs som läckt ur blöjan så är motivationen enorm. Om någon skulle väcka mig varannan timme en hel natt och tvinga mig att rabbla alfabetet, göra upphopp eller något annat meningslöst så skulle jag förmodligen svimma eller bli helt knäpp. Men när mitt lilla barn är oroligt, gråter eller bajsar i sömnen, då går jag upp. Jag skulle såklart önska att hon sov fridfullt hela natten, men viljan att ta hand om henne är liksom instinktiv. Och den instinkten och motivationen vinner över tröttheten, varje gång. Och tur är väl det! Det jag menar är att det är värt det. Allt det jobbiga övervägs av allt det fantastiska.

Vi har haft namnceremoni för Lycke och inför det så letade jag efter en dikt som Lyckes faster skulle läsa upp. Men jag hittade ingen jag gillade. Jag skrev ner det som jag ville att den skulle innehålla och plötsligt så var det en egen dikt. Här kommer den. En dikt till Lycke från mig och Olle:

 

Lilla stjärna med tandlöst leende, dig ska vi följa när världen är ny

När vardagsbestyr blir stora äventyr och när skratt blir gråt och gråt blir skratt

När sånger om kärlek blir verklighet och om luften blir svår att andas

Om fantastiska prestationer blir dina att äga eller små tankar dina att dela

Lilla stjärna med blå ögon, dig ska vi älska och älska, tills livets dag blir natt