Jag är gravid

11 maj, 2015 - 16:31

Och inte bara lite gravid utan supergravid faktiskt. Jag är i vecka 40 och mitt beräknade förlossningsdatum är nu på fredag den 15 maj. 150515. Det vore ett coolt personnummer till mitt lilla barn.

Som så mycket annat nytt man är med om i livet så har det här med att vara gravid gett mig en hel del insikter och nya erfarenheter. Jag visste väldigt lite om hur det kan kännas både fysiskt och psykiskt att vara gravid innan. Och det är ju inte så konstigt.

Att gå runt och vara synligt gravid är ganska utelämnande. Man får många blickar och kommentarer. För det mesta har det varit roligt. Jag har ibland känt mig starkare än vanligt. Som en urkvinna som liksom klarar av vardagen samtidigt som min kropp producerar ett barn. Men mestadels så har jag känt mig väldigt sårbar och skör. Jag fick foglossning redan tidigt i graviditeten och jag har varit tvungen att lära mig be om hjälp. Av alla! Massor av vänner och familj men även av främlingar ibland. Till exempel så har jag rest en hel del med tunga väskor utan att kunna lyfta av dem från tåget själv. Men det är otroligt hur hjälpsamma och omtänksamma människor är mot gravida. Så ofta som personer erbjudit sig att lyfta av min väska eller gjort andra småsaker för att underlätta för mig innan jag ens bett om det.. Jag har nog själv aldrig erbjudit mig att bära en väska åt en okänd gravid kvinna. Men jag hade å andra sidan ingen aning förut om hur jobbigt det kan vara. För någon månad sen när jag och min vän Niklas var på Hamburger Börs så skulle jag gå på toa. Som vanligt på tjejtoan så var kön oändligt lång. Uppskattningsvis åtta kvinnor stod före mig i alla fall. Men då hände en sån där märklig sak som jag aldrig skulle upplevt om det inte var för min runda mage som tagit täten i mitt liv sista tiden. En av kvinnorna i kön tittade på mig och sa lite drömskt:

– Men du är ju gravid.

-Ja, sa jag och log till den lite förfriskade kvinnan.

Kvinnan vände sig till de andra i kön.

– Hörrni, visst låter vi henne gå före som är gravid va?

De andra kvinnorna tittade på mig och på min mage och alla instämde:

– Självklart!

– Ja, herregud jag har också varit gravid en gång.

– Helt okej för mig.

De utstrålade sån värme och förståelse och det var nästan som att de var hedrade över att få lämna plats åt den gravida kvinnan. Kvinnlig gemenskap var det som jag upplevde där på toan på Hamburger Börs. De visste hur det kan trycka på och göra ont när blåsan är full. Och jag är tacksam för det. Jag kommer för evigt se på gravida kvinnor på ett helt annat vis. Jag, som på riktigt har tittat på vankande gravida kvinnor och tänkt: ”Herregud så där ska inte jag gå när jag är gravid i alla fall.” Så lite jag visste. Jag vankar just nu mer än någon gravid kvinna jag någonsin sett! Min bäbis ligger enligt barnmorskan extremt långt ner och trycker på blåsa och nerver. Det gör att en full kissblåsa är en väldigt smärtsam upplevelse. Precis som längre stunder i upprätt läge är riktigt plågsamma.

DSCF2942

 

Men det mentala och alla känslor är nog trots alla krämpor det som varit mest förvånande. De själviska tankarna som jag hade i början: Hur kommer MITT liv påverkas av det här? Hur ska JAG kunna fortsätta gör allt jag vill med ett barn? Varför måste jag må så illa? En ständig känsla av att graviditetens effekter sinkade min vardag.

Jag, jag och mitt, mitt kretsade hela tiden i mitt huvud ända tills vi var på ultraljud. Då slog det mig så fruktansvärt hårt att det här inte handlar om mig. Det är en annan person det handlar om. En liten, liten minimänniska som gror i min mage. Någon som jag och min Olle skapat och som hisnande snart ska ta sitt första andetag i den här världen med OSS som beskyddare och guider. Vårt lilla barn.

Ja, det har varit känslor åt alla håll. Kärlek och rädsla och förväntan och även en önskan om att hitta en pausknapp ibland. Men nu finns ingen återvändo. Och nu lever jag i något slags vakuum. Jag väntar. Men jag kan inte riktigt förstå vad det är jag väntar på. Det går liksom inte att ta in. Därför försöker jag lägga locket på ibland när tankarna och känslorna skenar iväg. Jag försöker bida min tid. Äta kolhydrater och se vad som händer. Men en sak är säker; inom tre veckor kommer jag uppleva den största fysiska smärta jag någonsin känt. Och, jag kommer möta mitt livs kärlek.

Hej bloggen

30 januari, 2015 - 12:19

Som så många gånger förr så vänder jag mig till bloggen när mitt liv tar en ny vändning, byter blad eller när jag famlar.. Då sträcker jag liksom ut min hand i cyberrymden och hoppas på svar. Och svaren kommer ofta, ibland från någon klok läsare men oftast från mig själv. För när jag skriver och sätter ord på mina tankar och känslor så rätar liksom virrvarrvet ut sig och jag kommer fram till små insikter eller hittar små vägvisare.

Jag har skrivit många gånger om att man måste hitta sin egen väg och ta drömmarna på allvar. Att inte ångra det man inte gjort. Att våga göra läskiga saker och att våga göra saker som känns bekvämt också. Sånt som känns bra för just MIG, utan att väga in alla andras förväntningar eller sina egna idéer om vad andras förväntningar skulle kunna vara..

Jag kommer skriva mer om den här nya vägen som jag påbörjat i mitt liv men inte just nu. Nu vill jag berätta att jag ska försöka marknadsföra mig själv bättre som sångerska. Först tänkte jag försöka berätta för alla blivande bröllopspar i Sundsvall med omnejd att jag brukar sjunga på bröllop och att jag VILL sjunga på bröllop. Såklart är det ett jobb för mig eftersom jag jobbar som sångerska och artist men det är ändå något visst med att sjunga på någons bröllop.. Att få vara en del av något som är så stort för de som som gifter sig. Att liksom få bidra med en ytterligare dimension så som musik kan göra och spegla och fånga upp alla ord och känslor som ryms en sån dag. Det är ärofullt att få ett sånt uppdrag.

Klev in i en tidsmaskin i kväll

12 augusti, 2014 - 20:09

Under min promenad i skogen i kväll befann jag mig plötsligt  i ett barndomsminne. Det var som att kliva in i en bubbla och befinna mig drygt tjugo år tillbaka i tiden.

Grodtjärn.

En liten lummig tjärn där jag för många år sedan fångat grodor med min storebror. Där jag ätit mormors äppelkaka och drukigt farmors svartvinbärssaft med mamma. Det var en märklig känsla att besöka en plats som lever så tydligt i mitt minne men som jag inte besökt en enda gång på tjugo år.

Det var sig likt förutom att den var så mycket mindre. Jag minns det som att vi spenderade timmar med att springa, gå och krypa runt den enorma tjärnen i jakt på små stackars grodor som vi döpte och tog med oss hem. Nu var det bara en liten pöl. En pöl där jag befunnit mig när livet var ett ständigt nu och där färgglada höstjackor och bruna grodor var allt som behövdes för att göra livet komplett.

 

Jag som alltid trott på människan

26 maj, 2014 - 17:12

Jag har haft en olustig känsla i magen hela dagen. Ett främlingsfientligt parti har nu inte bara plats i Sveriges riksdag. De har fått två mandat i Europaparlamentet och deras stöd ökar. Och i övriga Europa ser utvecklingen likadan ut. Jag kan inte skaka av mig känslan av att det nog var så här det började… För mindre än hundra år sedan när någon började skylla dålig ekonomi och missnöje på andra människor. När högerextremistiska åsikter resulterade i ett världskrig. Har vi inte lärt oss någonting?

Jag har alltid varit bra på att se det positiva i tillvaron. Jag har inte känt att jag behövt tro på någon gud och om någon har frågat så har jag sagt att jag tror på människan. Jag har trott på människors godhet och att den alltid segrar i slutänden. Men idag vacklar jag i min religion. Varför vill inte alla att alla människor ska ha samma rättigheter och lika stor rätt att vistas på detta klot? Det är maj och snart sommar, men det känns som vintern rullar in. Kyla och mörker sveper över Europa och regnet utanför passar in på känslan i mitt bröst.

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn en dag men idag känner jag mig inte lika säker. Hur ska jag kunna få min dotter att förstå att alla människor är lika värda? Hur ska jag kunna förklara det när det sitter personer och bestämmer i vårt land som inte stödjer det? Hur ska jag kunna kunna dö en dag och lämna mitt barn i den här  världen om jag tappat tron på människorna i den?

Ljuva Maj

17 maj, 2014 - 18:06

Idag har jag genomsyrats av en slags behaglig tacksamhet. Livet känns liksom så bra i all sin enkelhet.

Kan det vara så att mindre saker känns mer storslagna när man blir äldre? Eller att saker man tagit för givet när man var yngre är det som man strävar efter och värdesätter sedan? Jag har lite svårt att förklara vad jag menar men jag tror det handlar om att jag liksom förlikat mig lite med min plats i livet och att det gör att den här platsen är mer än fullt duglig?

Eller såhär; Om man slutar sträva efter det man inte har och börjar se det som faktiskt redan finns omkring en så blir det till allt man någonsin önskat?

I alla fall så känns i alla fall denna majdag helt fantastisk.

Vid Gävle går det en magisk gräns

2 augusti, 2013 - 11:00

När folk frågar mig hur det går att pendla och jobba som showartist och va borta mycket så blir svaret alltid; Bra! Fast om jag ska svara lite mer nyanserat så det är några timmar varje gång jag ska resa iväg som är jobbiga. Jag vaknar sällan på morgonen och känner; jippiee! Nu sätter jag mig på tåget i tre timmar för att jobba hela kvällen och vara borta några dagar. Det är lite jobbigt att lämnat hemmet. Som att bryta upp. Som ett litet farväl.. Jag känner mig ofta likgiltig. Ibland lite vemodig. Men det är bara tills jag passerat Gävle. I höjd med Gävle så går jag in i ett annat mode. Det börjar nästan pirra lite i kroppen och jag vill komma fram fort till vår vackra huvudstad. Mitt sikte ställa in på jobb och allt fantastiskt som det innebär för mig. Jag blir förväntansfull och känner att jag lever! Att jag tar vara på och lever mitt liv. Att jag vågar och ibland nästan tvingar mig själv att kliva ur bekvämlighetszoner och tristess. Så, på det hela taget så går det strålande det här med pendlandet och livet i största allmänhet.

Jag sitter på tåget nu. Har passerat Hudiksvall, Söderhamn och mil av granskog. Snart, snart rullar jag in på Gävle Centralstation…

Jag ska hylla livet

6 april, 2013 - 15:23

Sjunger på partykryssning ena helgen och på begravning nästa. Livet som sångerska är varierande.. Och det är en ynnest, att kunna underhålla människor som är på topp, festar och är glada men kanske ännu mer att kunna ge någon tröst i sin livs djupaste sorg…

Jag satt i kyrkan på begravningen och tänkte på va märkligt livet kan vara. Att deras liv aldrig blir sig likt och att jag skulle åka hem och göra mig ordning för en kväll ute med mina vänner. Men jag fick inte dåligt samvete över det. Jag kände precis tvärt om. Jag är tacksam över att jag är ung och har ett sånt bra liv. Att jag ännu inte behövt uppleva den sorg som flera i kyrkan gjorde den dan. Jag kände att jag gjorde det ända rätta. Jag tar vara på mitt liv och lever medan jag lever. Är tacksam och lycklig över allt fint som omger mig. Jag satt på en begravngen och tänkte; i kväll ska jag göra mig fin, äta god mat och dricka gott vin. Jag ska hylla livet.

 

Grubblerier i sjukstugan

5 mars, 2013 - 16:50

När jag är sjuk så börjar jag ofta fundera lite över min livssituation.. Anledningen till det är att jag inte bara kan sjukanmäla mig och med gott samvete spendera dagarna i soffan till jag blivit frisk igen. Jag jobbar oftast även om jag är sjuk. Och om jag blir så dålig att jag faktiskt inte KAN jobba ja då blir det inga pengar heller. Jag är egentligen en ganska bekymmersfri person så sånt här är ingenting som jag brukar gå och grubbla på. Förutom när jag är sjuk. Då känns livet rätt tungt. Det blir ju en ond cirkel också. När jag är sjuk så gör jag inte ett lika bra jobb som när jag är frisk. Och när jag jobbar fast jag är sjuk så blir jag ju aldrig helt frisk. Mitt 2013 har till stor del bestått av jobb och att vila och kurera mig däremellan. Inser nu att det nog kommer vara så i tre veckor till. Om tre veckor har jag nästan en månad av arbetslöshet och just nu känns det som absolut nödvändigt för att jag ska få rätsida på tillvaron. Min kropp tycks bara vilja vila och snora hela dagarna. Nu har det dessutom verkligen satt sig på rösten i form av en heshet jag aldrig sett maken till. Har knappt någon röst alls. Och på torsdag ska jag gigga på Grand hotell i Stockholm. Va roligt det skulle vara.. om jag var frisk.

Tack, men nej tack.

21 januari, 2013 - 22:25

Att ständigt gå på audition och att söka nya jobb är en del av jobbet när man är artist. Jag har bara fått en bråkdel av alla jobb jag sökt genom åren. Ändå har jag så svårt att vänja mig vid ett nej. Jag blir nästan alltid lite ledsen även om jag försöker att låta bli. Jag vet ju att det kan bero på så många olika saker. Ofta lyckas jag nog inte visa vad jag kan. Kan också vara så att jag va några centimeter för kort? Lite för lång? Fel klang i rösten? Eller så var jag helt enkelt inte tillräckligt bra. Och det är ju det där sista som gör lite ont. Att inte va tillräckligt bra. Men jag har känt så här förr och jag vet att det går över ganska fort. Det är bara att borsta av sig och resa sig igen. Jag brukar slicka mina sår den dag jag fått nej:et och sedan släppa det med en tro om att saker och ting händer av en anledning. Kanske en annan gång? Eller inte. Hur som hest så är det en del av jobbet och bara att hacka i sig.

Cyperterapi

14 oktober, 2012 - 15:56

Jag vet inte vilken stad jag kommer bo i till våren. Jag vet inte vad jag kommer jobba med heller. Men jag vet vad jag gör just nu och det är att må himlansch bra i själen. Ibland så blir jag lite orolig över framtiden och rädd att  jag inte ska lyckas prestera så bra som jag vill i kommande shower. Tror det är nåt som alla artister brottas med. Kanske alla människor oberoende av yrkesval? Räcker jag till? Gör jag rätt val? Men jag känner igen den känslan och vet att den är mänsklig men inget att hänga fast vid. Jag ger inte de känslorna näring och då flyktar dom förbi lika fort som dom dök upp. När jag tänker på det just nu så inser jag ju att det där med showande är det sista jag behöver oroa mig för. Är det nåt jag är bra på så är det ju att vara artist. Sjunga, dansa och förmedla nåt till en publik. Förlåt för att jag använder den här bloggen som terapiverktyg ibland. Att jag boostar mig själv här till allmän beskådan. Men om du tycker det är jobbigt att läsa sånt så kan du ju faktiskt klicka ner linneakibe. se och läsa aftonbladet i stället. Så; Go Linnea, go Linnea! You can do it!