Min dotter heter Lycke

2 december, 2015 - 11:50

Hon kom den 13 maj klockan 11.18 och var som solen. Trots att det var mulet och regnigt ute. Och det var det häftigaste jag upplevt.

Så mycket av allt det där man hört men aldrig kunnat förstå stämde. Jag och Olle var övertygade om att hon var det sötaste som någonsin äntrat detta klot(Olle ville att vi skulle fråga BVC-sköterskan om vi borde vara oroliga eftersom hon var så onormalt söt.). Jag undrade i bilen hem från förlossningen varför inte bilar stannade, tutade och vinkade. Det kändes som att världen borde veta att det största av mirakel just inträffat. Kärleken var brutal. Som ett slag i mellangärdet. Och en så fanstatisk känsla av att livet fått en så stor mening. Som att allt blev större och mindre på samma gång. Det stora i det lilla. Hur uttjatade de orden än kan tyckas vara så känns de klockrena tycker jag. För jag tror att det här är det största jag kommer uppleva. Och samtidigt flyttades fokus från den stora världen till en liten, liten bubbla med mig, Olle och Lycke.

IMG_0474

 

Tiden och dagarna rinner iväg medan jag titta på små fingrar och tår. Eller, i ärlighetens namn så är det ammar, byter blöja och sover som jag gjort mest det senast halvåret. Sömn är det förresten si och så med. Jag sover inte så mycket i sträck i alla fall. Men även om jag ibland är sjukt trött och känner mig snudd på livegen så är det ändå inte så jobbigt som jag var rädd för innan jag fick barn. Det man inte kan förstå innan är nämligen att hur trött man än är och hur många gånger man än torkat bort bajs som läckt ur blöjan så är motivationen enorm. Om någon skulle väcka mig varannan timme en hel natt och tvinga mig att rabbla alfabetet, göra upphopp eller något annat meningslöst så skulle jag förmodligen svimma eller bli helt knäpp. Men när mitt lilla barn är oroligt, gråter eller bajsar i sömnen, då går jag upp. Jag skulle såklart önska att hon sov fridfullt hela natten, men viljan att ta hand om henne är liksom instinktiv. Och den instinkten och motivationen vinner över tröttheten, varje gång. Och tur är väl det! Det jag menar är att det är värt det. Allt det jobbiga övervägs av allt det fantastiska.

Vi har haft namnceremoni för Lycke och inför det så letade jag efter en dikt som Lyckes faster skulle läsa upp. Men jag hittade ingen jag gillade. Jag skrev ner det som jag ville att den skulle innehålla och plötsligt så var det en egen dikt. Här kommer den. En dikt till Lycke från mig och Olle:

 

Lilla stjärna med tandlöst leende, dig ska vi följa när världen är ny

När vardagsbestyr blir stora äventyr och när skratt blir gråt och gråt blir skratt

När sånger om kärlek blir verklighet och om luften blir svår att andas

Om fantastiska prestationer blir dina att äga eller små tankar dina att dela

Lilla stjärna med blå ögon, dig ska vi älska och älska, tills livets dag blir natt

 

 

Jag är gravid

11 maj, 2015 - 16:31

Och inte bara lite gravid utan supergravid faktiskt. Jag är i vecka 40 och mitt beräknade förlossningsdatum är nu på fredag den 15 maj. 150515. Det vore ett coolt personnummer till mitt lilla barn.

Som så mycket annat nytt man är med om i livet så har det här med att vara gravid gett mig en hel del insikter och nya erfarenheter. Jag visste väldigt lite om hur det kan kännas både fysiskt och psykiskt att vara gravid innan. Och det är ju inte så konstigt.

Att gå runt och vara synligt gravid är ganska utelämnande. Man får många blickar och kommentarer. För det mesta har det varit roligt. Jag har ibland känt mig starkare än vanligt. Som en urkvinna som liksom klarar av vardagen samtidigt som min kropp producerar ett barn. Men mestadels så har jag känt mig väldigt sårbar och skör. Jag fick foglossning redan tidigt i graviditeten och jag har varit tvungen att lära mig be om hjälp. Av alla! Massor av vänner och familj men även av främlingar ibland. Till exempel så har jag rest en hel del med tunga väskor utan att kunna lyfta av dem från tåget själv. Men det är otroligt hur hjälpsamma och omtänksamma människor är mot gravida. Så ofta som personer erbjudit sig att lyfta av min väska eller gjort andra småsaker för att underlätta för mig innan jag ens bett om det.. Jag har nog själv aldrig erbjudit mig att bära en väska åt en okänd gravid kvinna. Men jag hade å andra sidan ingen aning förut om hur jobbigt det kan vara. För någon månad sen när jag och min vän Niklas var på Hamburger Börs så skulle jag gå på toa. Som vanligt på tjejtoan så var kön oändligt lång. Uppskattningsvis åtta kvinnor stod före mig i alla fall. Men då hände en sån där märklig sak som jag aldrig skulle upplevt om det inte var för min runda mage som tagit täten i mitt liv sista tiden. En av kvinnorna i kön tittade på mig och sa lite drömskt:

– Men du är ju gravid.

-Ja, sa jag och log till den lite förfriskade kvinnan.

Kvinnan vände sig till de andra i kön.

– Hörrni, visst låter vi henne gå före som är gravid va?

De andra kvinnorna tittade på mig och på min mage och alla instämde:

– Självklart!

– Ja, herregud jag har också varit gravid en gång.

– Helt okej för mig.

De utstrålade sån värme och förståelse och det var nästan som att de var hedrade över att få lämna plats åt den gravida kvinnan. Kvinnlig gemenskap var det som jag upplevde där på toan på Hamburger Börs. De visste hur det kan trycka på och göra ont när blåsan är full. Och jag är tacksam för det. Jag kommer för evigt se på gravida kvinnor på ett helt annat vis. Jag, som på riktigt har tittat på vankande gravida kvinnor och tänkt: ”Herregud så där ska inte jag gå när jag är gravid i alla fall.” Så lite jag visste. Jag vankar just nu mer än någon gravid kvinna jag någonsin sett! Min bäbis ligger enligt barnmorskan extremt långt ner och trycker på blåsa och nerver. Det gör att en full kissblåsa är en väldigt smärtsam upplevelse. Precis som längre stunder i upprätt läge är riktigt plågsamma.

DSCF2942

 

Men det mentala och alla känslor är nog trots alla krämpor det som varit mest förvånande. De själviska tankarna som jag hade i början: Hur kommer MITT liv påverkas av det här? Hur ska JAG kunna fortsätta gör allt jag vill med ett barn? Varför måste jag må så illa? En ständig känsla av att graviditetens effekter sinkade min vardag.

Jag, jag och mitt, mitt kretsade hela tiden i mitt huvud ända tills vi var på ultraljud. Då slog det mig så fruktansvärt hårt att det här inte handlar om mig. Det är en annan person det handlar om. En liten, liten minimänniska som gror i min mage. Någon som jag och min Olle skapat och som hisnande snart ska ta sitt första andetag i den här världen med OSS som beskyddare och guider. Vårt lilla barn.

Ja, det har varit känslor åt alla håll. Kärlek och rädsla och förväntan och även en önskan om att hitta en pausknapp ibland. Men nu finns ingen återvändo. Och nu lever jag i något slags vakuum. Jag väntar. Men jag kan inte riktigt förstå vad det är jag väntar på. Det går liksom inte att ta in. Därför försöker jag lägga locket på ibland när tankarna och känslorna skenar iväg. Jag försöker bida min tid. Äta kolhydrater och se vad som händer. Men en sak är säker; inom tre veckor kommer jag uppleva den största fysiska smärta jag någonsin känt. Och, jag kommer möta mitt livs kärlek.

Hej bloggen

30 januari, 2015 - 12:19

Som så många gånger förr så vänder jag mig till bloggen när mitt liv tar en ny vändning, byter blad eller när jag famlar.. Då sträcker jag liksom ut min hand i cyberrymden och hoppas på svar. Och svaren kommer ofta, ibland från någon klok läsare men oftast från mig själv. För när jag skriver och sätter ord på mina tankar och känslor så rätar liksom virrvarrvet ut sig och jag kommer fram till små insikter eller hittar små vägvisare.

Jag har skrivit många gånger om att man måste hitta sin egen väg och ta drömmarna på allvar. Att inte ångra det man inte gjort. Att våga göra läskiga saker och att våga göra saker som känns bekvämt också. Sånt som känns bra för just MIG, utan att väga in alla andras förväntningar eller sina egna idéer om vad andras förväntningar skulle kunna vara..

Jag kommer skriva mer om den här nya vägen som jag påbörjat i mitt liv men inte just nu. Nu vill jag berätta att jag ska försöka marknadsföra mig själv bättre som sångerska. Först tänkte jag försöka berätta för alla blivande bröllopspar i Sundsvall med omnejd att jag brukar sjunga på bröllop och att jag VILL sjunga på bröllop. Såklart är det ett jobb för mig eftersom jag jobbar som sångerska och artist men det är ändå något visst med att sjunga på någons bröllop.. Att få vara en del av något som är så stort för de som som gifter sig. Att liksom få bidra med en ytterligare dimension så som musik kan göra och spegla och fånga upp alla ord och känslor som ryms en sån dag. Det är ärofullt att få ett sånt uppdrag.

Senaste nytt!

15 november, 2013 - 16:40

 

Jag är numera en glasögonprydd, universitetsstuderande faster!

Har med andra ord hunnit samla på mig en hel del vuxenpoäng sen sist jag uppdaterade den här stackars försummade bloggen. Förändringens vind har piskat i ordentligt under mina höstmånader 2013.

Kort uppdatering:


Glasögonprydd alltså.
Även kallad brillsnok. Jag upptänkte när jag började plugga att jag hade jäkligt svårt att se de små, små bokstäverna i all kurslitteratur. Kom på att jag kanske skulle få anledning att äntligen införskaffa glasögon som jag länge suktat efter! Glädjen byttes däremot snabbt ut mot identitetskris och pengaångest när synfelet blev att faktum. Nu har jag hunnit landa i både ångest, glädje, identitetskris och insett att det här med glasögon inte är en så värst stor grej.


Universitetsstuderande. Trodde länge att det här med tentaplugg och seminarium skulle tillhöra en för mig obekant värld. Nu är jag mitt i pluggbubblan och trivs. Känner mig stolt över mina första ihopslita 7,5 högskolepoäng. Jag pluggar journalistik och på många sätt passar det mig som handen i handsken. På andra sätt känns handsken förbannat stor och jag letar desperat efter mina show-vantar så att jag kan andas ut för en stund. En sak är säker, det är förbannat kul att lära sig nya saker! (Tillsammans med glasögonen så får det mig att känna mig smart)

 

 

Faster. Om det inte är en så stor grej att skaffa glasögon så är det här med att bli faster desto större. Detta lilla liv
som jag ska följa tills den dag jag dör. Jag ser på honom att vi är släkt för han ser ut som min storebror, hans pappa, gjorde när han var bäbis. Det är en konstig känsla att känna att man hör ihop och att man älskar någon som man egentligen inte känner.. Att känna att livet liksom fortsätter och att en ny generation har satts i rullning. Välkommen Alexander.

 

Jag ska hylla livet

6 april, 2013 - 15:23

Sjunger på partykryssning ena helgen och på begravning nästa. Livet som sångerska är varierande.. Och det är en ynnest, att kunna underhålla människor som är på topp, festar och är glada men kanske ännu mer att kunna ge någon tröst i sin livs djupaste sorg…

Jag satt i kyrkan på begravningen och tänkte på va märkligt livet kan vara. Att deras liv aldrig blir sig likt och att jag skulle åka hem och göra mig ordning för en kväll ute med mina vänner. Men jag fick inte dåligt samvete över det. Jag kände precis tvärt om. Jag är tacksam över att jag är ung och har ett sånt bra liv. Att jag ännu inte behövt uppleva den sorg som flera i kyrkan gjorde den dan. Jag kände att jag gjorde det ända rätta. Jag tar vara på mitt liv och lever medan jag lever. Är tacksam och lycklig över allt fint som omger mig. Jag satt på en begravngen och tänkte; i kväll ska jag göra mig fin, äta god mat och dricka gott vin. Jag ska hylla livet.

 

Jag är hetare än slutspelshockey!

18 mars, 2013 - 21:58

Förra veckan tog jag med Olle på teater i Sundsvall. Eller, musikal närmare bestämt. Vi såg på Scenkonstbolagets uppsättning av Blodsbröder. Om man bor i Sundsvall så tycker jag absolut man ska pallra sig iväg och kika!

Glad i hågen och tacksam över att Olle gjorde mig sällskap så sa jag generöst att han fick bestämma vad vi skulle hitta på nästa kväll! -Va bra! Vi ska titta på hockey! sa han. Modo möter Färjestad. Fasen. Det var inte vad jag hade tänkt mig. Men när han nu är så öppen för alla mina förslag så kände jag att det bara var att bänka sig. Det var ungefär så tråkigt som jag hade väntat mig så idag har han fått titta själv. Men jag kan efter att han erbjudit att vi i stället skulle titta på Greys anatomy(som jag kommit på att vi ska titta på från säsong ett) konstatera att han vinner alla generös och snällpris i vårt förhållande. När jag störde mitt i hockeyn och förväntade mig skäll, gnäll eller en påminnelse om att jag nästan alltid får välja film så fick jag i stället ett trevligt hångel och kommentaren; du är hetare än slutspelshockey!

Älskling, för din skull ska jag hejja på Modo.

Hejja, hejja!

Dan före dopparedan

24 december, 2012 - 00:38

Inbäddad i oändligt med vit snö ligger det gula huset på norra sidan dalen. I fönstren gnistrar ljus och det luktar svagt av barr från värmen därinne. På övervåningen sover föräldrarna och där nere sitter de vuxna barnen vid varsin dator. Det är dan före dopparedan och allt är som det ska. I alla fall där, just då, på den plats på jorden där just den där familjen bor.

Möhippa

17 juni, 2012 - 18:31

Igår hade vi möhippa för min barndomskompis Christin. Hon fick champagnepicknick, mys på spa, sminkning på Face, middag på Mesoyo och diverse uppdrag där emellan. Christin är tvåbarnsmor och en sån som alltid tänker på andra i första hand så vi ville att hon skulle få bli lite bortskämd den här dagen. Utan att överdriva så kan jag säga att vi lyckades utmärkt.  Christin strålade hela dagen och var så tacksam. Det märktes att hon hade roligt och att hon var lite rörd över att stå i centrum och att vi fixat allt åt henne.

Här åker vi vit limousine till restaurangen där vi åt middag:

Jag och Christin blev kompisar när hon flyttade till min gata 1991. Då var vi fem år. Christin var en sån kompis som inte berättade för nån om jag råkade göra nått dumt. Som hjälpte mig med mina läxor när jag brutit nyckelbenet i stället för att göra sina egna och som lät mig klara ut hennes tv-spel medan hon tittade på. Christin hade fjällens coolaste overall och hon var min bästis.

Även om vi inte är ler och långhalm längre så är vi fortfarande vänner. Och vi delar ett förflutet på ett sätt som jag inte gör med någon annan. När jag tänker på min barndom så finns hon där. En blond liten flicka som höll min hand genom barndomens glädje och sorg. Nu är vi vuxna och ganska olika. Men det finns något självklart med våran relation. Lenna och Krycka som blev Linnea och Christin.

Förihelvete älskling!

31 maj, 2012 - 11:19

Hur blir man arg utan att höja rösten det minsta? Att höja rösten och bli lite spottig i mungiporna är ju ett sätt att visa att man inte håller med. På riktigt. Liksom att man menar allvar. Att i helt lugn ton säga; Älskling, jag håller inte med dig på den här punkten.. Det tycker jag är töntigt! Man måste ju få reagera på sina känslor vilka dom än må vara.

Och att mitt i det där fradgatuggande skriket bli tillrättavisad med ett lugnt; Du behöver inte höja rösten.. Det får mig att att bli galen. Salivet svämmar över och jag får lust att kasta saker.

Ja, ja. Nu har min salivproduktion återgått till det normala och jag kommer inte riktigt ihåg varför jag blev arg. Dessutom så damsög och skurade min älskling lägenheten innan han gick. Jag tror det var en kärleksförklaring.

Samboskap

27 april, 2012 - 18:26

Nu börjar vi så smått landa jag och min sambo. (känns fint och vuxet att skriva så) Första dagarna var nog lite chockartade för oss båda. Vi ville fixa allt på en gång, eller jag ville fixa allt på en gång, Rikard ville nog allt allt skulle va fixat men helst inte fixa det. Jag gick på som en virrvelvind, förmodligen innehållande lite grus om ni frågar Rikard. Han blev matt av all min energi, alla mina saker och alla nya sidor jag visade. För när man flyttar ihop så är det lite som att lära känna varann på nytt har jag upptäckt.

Rikards hög med kläder i sovrummet till exempel, dem som jag trodde befann sig där av lathet och slarv visade sig i själv verket vara ett väl fungerande system som min kära sambo jobbat med i åratal. Högen av kläder på golvet är nämligen använda och ska därför inte vara i garderoben tillsammans med de rena kläderna. De är heller inte smutsiga och ska alltså inte ligga i tvättkorgen. De ska ligga där på golvet. Det är deras plats.

Nu är det ju så här att visa system funkar inte när det dyker upp nya personer i tillvaron. De orena och osmutsiga kläderna har tillsvidare fått en ny plats på golvet i Rikards garderob. Vi(läs jag) planerar att köpa lite krokar att sätta upp i sovrummet och förvandla högen av kläder till hängande kläder.

Vi har också konstaterat att vi har olika uppfattning om vad en vikt handduk är för något. Rikard liksom föser ihop sin handduken medans jag kör på den lite mer traditionella stilen.

Men tro för guds skull inte att det bara är Rikard som fått anpassa sig i samoskapet! Jag har fått lära mig massa om hur man använder teve, datorer och ljud för att överhuvudtaget kunna se på vår teve. Jag har också fått lära mig att det finns en fläkt ovanför spisen som är till för att användas när man steker mat. Vidare har min ekonomiska sambo upplyst mig om att vi kommer få en lägre elkostnad om man inte lämnar lamporna på i alla rum där man inte befinner sig.

Så, vi lär av varandra och vi kompletterar varandra sjukt bra! Det finns egentligen bara en sak som vi är lika bra/dålig på. Det är att skruva ihop möbler och sätta upp tavlor och sånt. Men vi har ett bra teamwork där. Jag är rätt nöjd över det men jag tror att Rikard önskar att han var bättre än mig. Han skulle gärna vilja vara min handyman.  Men jag tycker att han är en hanyman! Det är bara det att jag är en precis lika bra hanywomen..

Tack för nu