Min dotter heter Lycke

2 december, 2015 - 11:50

Hon kom den 13 maj klockan 11.18 och var som solen. Trots att det var mulet och regnigt ute. Och det var det häftigaste jag upplevt.

Så mycket av allt det där man hört men aldrig kunnat förstå stämde. Jag och Olle var övertygade om att hon var det sötaste som någonsin äntrat detta klot(Olle ville att vi skulle fråga BVC-sköterskan om vi borde vara oroliga eftersom hon var så onormalt söt.). Jag undrade i bilen hem från förlossningen varför inte bilar stannade, tutade och vinkade. Det kändes som att världen borde veta att det största av mirakel just inträffat. Kärleken var brutal. Som ett slag i mellangärdet. Och en så fanstatisk känsla av att livet fått en så stor mening. Som att allt blev större och mindre på samma gång. Det stora i det lilla. Hur uttjatade de orden än kan tyckas vara så känns de klockrena tycker jag. För jag tror att det här är det största jag kommer uppleva. Och samtidigt flyttades fokus från den stora världen till en liten, liten bubbla med mig, Olle och Lycke.

IMG_0474

 

Tiden och dagarna rinner iväg medan jag titta på små fingrar och tår. Eller, i ärlighetens namn så är det ammar, byter blöja och sover som jag gjort mest det senast halvåret. Sömn är det förresten si och så med. Jag sover inte så mycket i sträck i alla fall. Men även om jag ibland är sjukt trött och känner mig snudd på livegen så är det ändå inte så jobbigt som jag var rädd för innan jag fick barn. Det man inte kan förstå innan är nämligen att hur trött man än är och hur många gånger man än torkat bort bajs som läckt ur blöjan så är motivationen enorm. Om någon skulle väcka mig varannan timme en hel natt och tvinga mig att rabbla alfabetet, göra upphopp eller något annat meningslöst så skulle jag förmodligen svimma eller bli helt knäpp. Men när mitt lilla barn är oroligt, gråter eller bajsar i sömnen, då går jag upp. Jag skulle såklart önska att hon sov fridfullt hela natten, men viljan att ta hand om henne är liksom instinktiv. Och den instinkten och motivationen vinner över tröttheten, varje gång. Och tur är väl det! Det jag menar är att det är värt det. Allt det jobbiga övervägs av allt det fantastiska.

Vi har haft namnceremoni för Lycke och inför det så letade jag efter en dikt som Lyckes faster skulle läsa upp. Men jag hittade ingen jag gillade. Jag skrev ner det som jag ville att den skulle innehålla och plötsligt så var det en egen dikt. Här kommer den. En dikt till Lycke från mig och Olle:

 

Lilla stjärna med tandlöst leende, dig ska vi följa när världen är ny

När vardagsbestyr blir stora äventyr och när skratt blir gråt och gråt blir skratt

När sånger om kärlek blir verklighet och om luften blir svår att andas

Om fantastiska prestationer blir dina att äga eller små tankar dina att dela

Lilla stjärna med blå ögon, dig ska vi älska och älska, tills livets dag blir natt

 

 

Jag är gravid

11 maj, 2015 - 16:31

Och inte bara lite gravid utan supergravid faktiskt. Jag är i vecka 40 och mitt beräknade förlossningsdatum är nu på fredag den 15 maj. 150515. Det vore ett coolt personnummer till mitt lilla barn.

Som så mycket annat nytt man är med om i livet så har det här med att vara gravid gett mig en hel del insikter och nya erfarenheter. Jag visste väldigt lite om hur det kan kännas både fysiskt och psykiskt att vara gravid innan. Och det är ju inte så konstigt.

Att gå runt och vara synligt gravid är ganska utelämnande. Man får många blickar och kommentarer. För det mesta har det varit roligt. Jag har ibland känt mig starkare än vanligt. Som en urkvinna som liksom klarar av vardagen samtidigt som min kropp producerar ett barn. Men mestadels så har jag känt mig väldigt sårbar och skör. Jag fick foglossning redan tidigt i graviditeten och jag har varit tvungen att lära mig be om hjälp. Av alla! Massor av vänner och familj men även av främlingar ibland. Till exempel så har jag rest en hel del med tunga väskor utan att kunna lyfta av dem från tåget själv. Men det är otroligt hur hjälpsamma och omtänksamma människor är mot gravida. Så ofta som personer erbjudit sig att lyfta av min väska eller gjort andra småsaker för att underlätta för mig innan jag ens bett om det.. Jag har nog själv aldrig erbjudit mig att bära en väska åt en okänd gravid kvinna. Men jag hade å andra sidan ingen aning förut om hur jobbigt det kan vara. För någon månad sen när jag och min vän Niklas var på Hamburger Börs så skulle jag gå på toa. Som vanligt på tjejtoan så var kön oändligt lång. Uppskattningsvis åtta kvinnor stod före mig i alla fall. Men då hände en sån där märklig sak som jag aldrig skulle upplevt om det inte var för min runda mage som tagit täten i mitt liv sista tiden. En av kvinnorna i kön tittade på mig och sa lite drömskt:

– Men du är ju gravid.

-Ja, sa jag och log till den lite förfriskade kvinnan.

Kvinnan vände sig till de andra i kön.

– Hörrni, visst låter vi henne gå före som är gravid va?

De andra kvinnorna tittade på mig och på min mage och alla instämde:

– Självklart!

– Ja, herregud jag har också varit gravid en gång.

– Helt okej för mig.

De utstrålade sån värme och förståelse och det var nästan som att de var hedrade över att få lämna plats åt den gravida kvinnan. Kvinnlig gemenskap var det som jag upplevde där på toan på Hamburger Börs. De visste hur det kan trycka på och göra ont när blåsan är full. Och jag är tacksam för det. Jag kommer för evigt se på gravida kvinnor på ett helt annat vis. Jag, som på riktigt har tittat på vankande gravida kvinnor och tänkt: ”Herregud så där ska inte jag gå när jag är gravid i alla fall.” Så lite jag visste. Jag vankar just nu mer än någon gravid kvinna jag någonsin sett! Min bäbis ligger enligt barnmorskan extremt långt ner och trycker på blåsa och nerver. Det gör att en full kissblåsa är en väldigt smärtsam upplevelse. Precis som längre stunder i upprätt läge är riktigt plågsamma.

DSCF2942

 

Men det mentala och alla känslor är nog trots alla krämpor det som varit mest förvånande. De själviska tankarna som jag hade i början: Hur kommer MITT liv påverkas av det här? Hur ska JAG kunna fortsätta gör allt jag vill med ett barn? Varför måste jag må så illa? En ständig känsla av att graviditetens effekter sinkade min vardag.

Jag, jag och mitt, mitt kretsade hela tiden i mitt huvud ända tills vi var på ultraljud. Då slog det mig så fruktansvärt hårt att det här inte handlar om mig. Det är en annan person det handlar om. En liten, liten minimänniska som gror i min mage. Någon som jag och min Olle skapat och som hisnande snart ska ta sitt första andetag i den här världen med OSS som beskyddare och guider. Vårt lilla barn.

Ja, det har varit känslor åt alla håll. Kärlek och rädsla och förväntan och även en önskan om att hitta en pausknapp ibland. Men nu finns ingen återvändo. Och nu lever jag i något slags vakuum. Jag väntar. Men jag kan inte riktigt förstå vad det är jag väntar på. Det går liksom inte att ta in. Därför försöker jag lägga locket på ibland när tankarna och känslorna skenar iväg. Jag försöker bida min tid. Äta kolhydrater och se vad som händer. Men en sak är säker; inom tre veckor kommer jag uppleva den största fysiska smärta jag någonsin känt. Och, jag kommer möta mitt livs kärlek.

Hej bloggen

30 januari, 2015 - 12:19

Som så många gånger förr så vänder jag mig till bloggen när mitt liv tar en ny vändning, byter blad eller när jag famlar.. Då sträcker jag liksom ut min hand i cyberrymden och hoppas på svar. Och svaren kommer ofta, ibland från någon klok läsare men oftast från mig själv. För när jag skriver och sätter ord på mina tankar och känslor så rätar liksom virrvarrvet ut sig och jag kommer fram till små insikter eller hittar små vägvisare.

Jag har skrivit många gånger om att man måste hitta sin egen väg och ta drömmarna på allvar. Att inte ångra det man inte gjort. Att våga göra läskiga saker och att våga göra saker som känns bekvämt också. Sånt som känns bra för just MIG, utan att väga in alla andras förväntningar eller sina egna idéer om vad andras förväntningar skulle kunna vara..

Jag kommer skriva mer om den här nya vägen som jag påbörjat i mitt liv men inte just nu. Nu vill jag berätta att jag ska försöka marknadsföra mig själv bättre som sångerska. Först tänkte jag försöka berätta för alla blivande bröllopspar i Sundsvall med omnejd att jag brukar sjunga på bröllop och att jag VILL sjunga på bröllop. Såklart är det ett jobb för mig eftersom jag jobbar som sångerska och artist men det är ändå något visst med att sjunga på någons bröllop.. Att få vara en del av något som är så stort för de som som gifter sig. Att liksom få bidra med en ytterligare dimension så som musik kan göra och spegla och fånga upp alla ord och känslor som ryms en sån dag. Det är ärofullt att få ett sånt uppdrag.

Klev in i en tidsmaskin i kväll

12 augusti, 2014 - 20:09

Under min promenad i skogen i kväll befann jag mig plötsligt  i ett barndomsminne. Det var som att kliva in i en bubbla och befinna mig drygt tjugo år tillbaka i tiden.

Grodtjärn.

En liten lummig tjärn där jag för många år sedan fångat grodor med min storebror. Där jag ätit mormors äppelkaka och drukigt farmors svartvinbärssaft med mamma. Det var en märklig känsla att besöka en plats som lever så tydligt i mitt minne men som jag inte besökt en enda gång på tjugo år.

Det var sig likt förutom att den var så mycket mindre. Jag minns det som att vi spenderade timmar med att springa, gå och krypa runt den enorma tjärnen i jakt på små stackars grodor som vi döpte och tog med oss hem. Nu var det bara en liten pöl. En pöl där jag befunnit mig när livet var ett ständigt nu och där färgglada höstjackor och bruna grodor var allt som behövdes för att göra livet komplett.

 

Hurtbulle-tendenser

31 maj, 2014 - 11:03

Idag ska jag medverka i min livs första löptävling. Har ju haft stora planera på att springa Tjejmilen några år men det har ännu inte blivit av. I slutänden så har det alltid varit något annat jag prioriterat framför att åka till Stockholm och lunka runt.

Idag ska jag springa Sidsjöloppet tillsammans med Ida. Efter lite funderande fram och tillbaka så valde vi korta rundan på 3,3 km. Det andra alternativet var en mil. Idag är jag väldigt glad att vi bara ska springa ett varv runt Sidsjön! Det är regnigt och kallt ute och jag har ont i svanskotan och känner mig allmänt trött. Men, ett litet steg för männskligheten innebär den här gången ett stort steg för mig. Det är trots allt en löptävling jag ska medverka i!

Senaste nytt!

15 november, 2013 - 16:40

 

Jag är numera en glasögonprydd, universitetsstuderande faster!

Har med andra ord hunnit samla på mig en hel del vuxenpoäng sen sist jag uppdaterade den här stackars försummade bloggen. Förändringens vind har piskat i ordentligt under mina höstmånader 2013.

Kort uppdatering:


Glasögonprydd alltså.
Även kallad brillsnok. Jag upptänkte när jag började plugga att jag hade jäkligt svårt att se de små, små bokstäverna i all kurslitteratur. Kom på att jag kanske skulle få anledning att äntligen införskaffa glasögon som jag länge suktat efter! Glädjen byttes däremot snabbt ut mot identitetskris och pengaångest när synfelet blev att faktum. Nu har jag hunnit landa i både ångest, glädje, identitetskris och insett att det här med glasögon inte är en så värst stor grej.


Universitetsstuderande. Trodde länge att det här med tentaplugg och seminarium skulle tillhöra en för mig obekant värld. Nu är jag mitt i pluggbubblan och trivs. Känner mig stolt över mina första ihopslita 7,5 högskolepoäng. Jag pluggar journalistik och på många sätt passar det mig som handen i handsken. På andra sätt känns handsken förbannat stor och jag letar desperat efter mina show-vantar så att jag kan andas ut för en stund. En sak är säker, det är förbannat kul att lära sig nya saker! (Tillsammans med glasögonen så får det mig att känna mig smart)

 

 

Faster. Om det inte är en så stor grej att skaffa glasögon så är det här med att bli faster desto större. Detta lilla liv
som jag ska följa tills den dag jag dör. Jag ser på honom att vi är släkt för han ser ut som min storebror, hans pappa, gjorde när han var bäbis. Det är en konstig känsla att känna att man hör ihop och att man älskar någon som man egentligen inte känner.. Att känna att livet liksom fortsätter och att en ny generation har satts i rullning. Välkommen Alexander.

 

Hej från tåget

23 augusti, 2013 - 20:51

Ytterligare en repvecka i mitt liv är till ända och denna har varit lite mindre hysterisk än vanlig. Förmodligen beror det på att bara hälften av allt material var nytt. Fast det är ändå sjukt mycket scentid på Cinderella så det är nog cirka en och en halv timmes material som är nytt. Det blir några textrader och stämmor att repa in..

Imorgon ska jag sjunga på namnceremoni. Min andra hälft sedan högstadietiden har fått en liten dotter och det är till hennes ära. Penny ska det lilla charmtrollet heta! Efter det åker jag vidare till Haga kyrka för att sjunga på en annan kompis bröllop. Det här är min första lediga helg på hela sommaren och jag är så glad att jag fått äran att vara med på dessa högtider!

Först ska jag bara däcka i min egen säng några timmar! Over and out

Min sommar på Birka

30 juli, 2013 - 14:43

Tänk dig att ha ett jobb som tar dig till länder du aldrig tidigare besökt! Och att få jobba med människor som är roliga, trevliga och som inspirerar dig. Föreställ dig att ditt jobb går ut på att glädja andra och att du älskar det du gör. Precis så är det jobb som jag har i sommar. Det kan nog vara så att det är ett av de bästa jobb jag någonsin haft. Jag jobbar med Show People på Birkas långkryssningar och det är så himla roligt! Jag hade aldrig varit i vare sig Polen eller Danmark tidigare men nu har jag fått åka dit flera gånger och dessutom fått betalt för att göra det! Eller, jag har väl kanske inte direkt fått betalt för att ströva runt på ströget men det har varit en bonus. En bonus till mitt showjobb som jag redan tycker är grymt kul! Förresten så har jag jobbat på väldigt många olika ställen och kan med den erfarenhet säga att stämningen mellan personalen på Birka är fantastiskt bra! Och som vi alla vet så är det det allra viktigaste för att man ska trivas på sin arbetsplats. Tack, min lyckliga stjärna för att jag får jobba med det jag gör! Har tre helger kvar att jobba på Birka i sommar och det gör jag med glädje.

Att se Bonnie Raitt live på Cirkus

23 juli, 2013 - 13:26

Om jag var tvungen att välja en enda sångerska eller musiker bland alla tusen som inspirerat och påverkat mig så skulle det bli Bonnie Raitt. Hon var den som fick mig att inse vad det är som gör en låt och en sångerska bra. Det handlar ju inte om att sjunga vackert eller tonsäkert. Det handlar om att nå fram. Om att förmedla en text eller melodi. Det största musikaliska upplevelsen händer om varje ord och varje ton kommer ur en känsla som är äkta. Åh det Bonnie, det gör du som ingen annan. På Cirkus i Stockholm fick jag se och höra Bonnie Raitt live tillsammans med sitt fantastiska band förra veckan. Efteråt kände jag mig tömd och uppfylld på samma gång. Jag kände mig som en urvriden trasa samtidigt som jag kände en lycka inom mig som jag aldrig helt kommer att kunna sätta ord på. Musik blir inte mer på riktigt än så. Tack Bonnie Raitt för att du lär mig, inspirerar mig och berör mig långt inne i skrymslen och vrår.

 

Hej Turkiet!

17 maj, 2013 - 07:41

Känner mig lite pirrig, liksom lycklig just nu.. Har precis lämnat Sundsvall och påbörjat min resa till Turkiet. Om tolv timmar så landar jag i Antalya. Där kommer Lindis som flyger från Norge och jag bli upphämtade av Frida och Petter och sedan åka till Side. Lindis är en av mina närmsta vänner och vi lärde känna varandra när vi showade, jobbade och levde tillsammans i Turkiet i nio månader. Det är fyra år sedan och nu ska vi alltså återvända. Vi ska hälsa på två andra nära vänner till oss som är där och jobbar nu. Livet är bra märkligt ändå.. Det är när jag gör såna här saker som jag känner att jag tar vara på mitt liv och liksom lever när jag lever. Det handlar om att uppleva saker, vänner, kärlek, att utmana sig själv och att leta platsen där själen har som starkast lyskraft. Utan att gå in för mycket på detaljer så var mitt år i Turkiet en resa på så många sätt och på så många plan. Det är en erfarenhet jag aldrig skulle vilja va utan. Och min tid där har fått mig både att känna känslor mer innerligt och starkt samtidigt som jag tar lite lättare på livet! Lite motsägelsefullt kanske men så är ju livet. Nu ser jag fram emot att sola, bada, titta på show och att umgås med bästisar!

Over and out.