Min dotter heter Lycke

2 december, 2015 - 11:50

Hon kom den 13 maj klockan 11.18 och var som solen. Trots att det var mulet och regnigt ute. Och det var det häftigaste jag upplevt.

Så mycket av allt det där man hört men aldrig kunnat förstå stämde. Jag och Olle var övertygade om att hon var det sötaste som någonsin äntrat detta klot(Olle ville att vi skulle fråga BVC-sköterskan om vi borde vara oroliga eftersom hon var så onormalt söt.). Jag undrade i bilen hem från förlossningen varför inte bilar stannade, tutade och vinkade. Det kändes som att världen borde veta att det största av mirakel just inträffat. Kärleken var brutal. Som ett slag i mellangärdet. Och en så fanstatisk känsla av att livet fått en så stor mening. Som att allt blev större och mindre på samma gång. Det stora i det lilla. Hur uttjatade de orden än kan tyckas vara så känns de klockrena tycker jag. För jag tror att det här är det största jag kommer uppleva. Och samtidigt flyttades fokus från den stora världen till en liten, liten bubbla med mig, Olle och Lycke.

IMG_0474

 

Tiden och dagarna rinner iväg medan jag titta på små fingrar och tår. Eller, i ärlighetens namn så är det ammar, byter blöja och sover som jag gjort mest det senast halvåret. Sömn är det förresten si och så med. Jag sover inte så mycket i sträck i alla fall. Men även om jag ibland är sjukt trött och känner mig snudd på livegen så är det ändå inte så jobbigt som jag var rädd för innan jag fick barn. Det man inte kan förstå innan är nämligen att hur trött man än är och hur många gånger man än torkat bort bajs som läckt ur blöjan så är motivationen enorm. Om någon skulle väcka mig varannan timme en hel natt och tvinga mig att rabbla alfabetet, göra upphopp eller något annat meningslöst så skulle jag förmodligen svimma eller bli helt knäpp. Men när mitt lilla barn är oroligt, gråter eller bajsar i sömnen, då går jag upp. Jag skulle såklart önska att hon sov fridfullt hela natten, men viljan att ta hand om henne är liksom instinktiv. Och den instinkten och motivationen vinner över tröttheten, varje gång. Och tur är väl det! Det jag menar är att det är värt det. Allt det jobbiga övervägs av allt det fantastiska.

Vi har haft namnceremoni för Lycke och inför det så letade jag efter en dikt som Lyckes faster skulle läsa upp. Men jag hittade ingen jag gillade. Jag skrev ner det som jag ville att den skulle innehålla och plötsligt så var det en egen dikt. Här kommer den. En dikt till Lycke från mig och Olle:

 

Lilla stjärna med tandlöst leende, dig ska vi följa när världen är ny

När vardagsbestyr blir stora äventyr och när skratt blir gråt och gråt blir skratt

När sånger om kärlek blir verklighet och om luften blir svår att andas

Om fantastiska prestationer blir dina att äga eller små tankar dina att dela

Lilla stjärna med blå ögon, dig ska vi älska och älska, tills livets dag blir natt

 

 

Ljuva Maj

17 maj, 2014 - 18:06

Idag har jag genomsyrats av en slags behaglig tacksamhet. Livet känns liksom så bra i all sin enkelhet.

Kan det vara så att mindre saker känns mer storslagna när man blir äldre? Eller att saker man tagit för givet när man var yngre är det som man strävar efter och värdesätter sedan? Jag har lite svårt att förklara vad jag menar men jag tror det handlar om att jag liksom förlikat mig lite med min plats i livet och att det gör att den här platsen är mer än fullt duglig?

Eller såhär; Om man slutar sträva efter det man inte har och börjar se det som faktiskt redan finns omkring en så blir det till allt man någonsin önskat?

I alla fall så känns i alla fall denna majdag helt fantastisk.

Färskt 2014

4 januari, 2014 - 17:10

Om jag skriver att det varit dimma hela 2014 och att jag börjat träna och äta nyttigt så kommer väl den här bloggen se ut precis som alla andras?

Men, i alla fall; dimman ligger tät i Sundsvall liksom i övriga Sverige om man ska tro de sociala medierna? Och, nu har jag tränat och ätit nyttigt i tre hela dagar. Hade inte tänkt ha något direkt nyårslöfte mer än att börja året nyttigt eftersom jag ju traditionsenligt slutade det onyttigt. Men på nyårsafton efter flera glas vin, fördrink och bubbel i kroppen så kom jag och min vän Ida på den briljanta idén att vi år 2014 ska springa tjejmilen ihop. Det där med tjejmilen var jag ju inne på för några år sedan också men då blev jag räddad av ett gigg som bokades in precis den helgen. Ida är väldigt taggad och har skapat en egen facebook-sida till oss där vi ska peppa varandra när det är tungt och dunka varandra i ryggen när vi gör framsteg. Vi har redan skrivit om linssoppor och eventuella delmål som ska vara avklarade i april. Tjejmilen är i början av september om jag minns rätt.

Nu ska jag snart bege mig till Frida och Petter som denna lördag ska bjuda mig på middag! Först bjöd jag in mig själv och sen sa jag att det vore ju trevligt att äta middag ihop? Man får inte va dum.

Vid Gävle går det en magisk gräns

2 augusti, 2013 - 11:00

När folk frågar mig hur det går att pendla och jobba som showartist och va borta mycket så blir svaret alltid; Bra! Fast om jag ska svara lite mer nyanserat så det är några timmar varje gång jag ska resa iväg som är jobbiga. Jag vaknar sällan på morgonen och känner; jippiee! Nu sätter jag mig på tåget i tre timmar för att jobba hela kvällen och vara borta några dagar. Det är lite jobbigt att lämnat hemmet. Som att bryta upp. Som ett litet farväl.. Jag känner mig ofta likgiltig. Ibland lite vemodig. Men det är bara tills jag passerat Gävle. I höjd med Gävle så går jag in i ett annat mode. Det börjar nästan pirra lite i kroppen och jag vill komma fram fort till vår vackra huvudstad. Mitt sikte ställa in på jobb och allt fantastiskt som det innebär för mig. Jag blir förväntansfull och känner att jag lever! Att jag tar vara på och lever mitt liv. Att jag vågar och ibland nästan tvingar mig själv att kliva ur bekvämlighetszoner och tristess. Så, på det hela taget så går det strålande det här med pendlandet och livet i största allmänhet.

Jag sitter på tåget nu. Har passerat Hudiksvall, Söderhamn och mil av granskog. Snart, snart rullar jag in på Gävle Centralstation…

Min sommar på Birka

30 juli, 2013 - 14:43

Tänk dig att ha ett jobb som tar dig till länder du aldrig tidigare besökt! Och att få jobba med människor som är roliga, trevliga och som inspirerar dig. Föreställ dig att ditt jobb går ut på att glädja andra och att du älskar det du gör. Precis så är det jobb som jag har i sommar. Det kan nog vara så att det är ett av de bästa jobb jag någonsin haft. Jag jobbar med Show People på Birkas långkryssningar och det är så himla roligt! Jag hade aldrig varit i vare sig Polen eller Danmark tidigare men nu har jag fått åka dit flera gånger och dessutom fått betalt för att göra det! Eller, jag har väl kanske inte direkt fått betalt för att ströva runt på ströget men det har varit en bonus. En bonus till mitt showjobb som jag redan tycker är grymt kul! Förresten så har jag jobbat på väldigt många olika ställen och kan med den erfarenhet säga att stämningen mellan personalen på Birka är fantastiskt bra! Och som vi alla vet så är det det allra viktigaste för att man ska trivas på sin arbetsplats. Tack, min lyckliga stjärna för att jag får jobba med det jag gör! Har tre helger kvar att jobba på Birka i sommar och det gör jag med glädje.

Lite om min ”det löser sig” mentalitet..

15 maj, 2013 - 10:03

Jag tror på riktigt att man njuter och lever livet mer fullt ut om man inte oroar sig så mycket och inte tänker sönder allt man gör innan man gör det. Ibland är jag så himla bra på det! Vissa människor skulle nog säga att jag är för bra. Men jag tror ju som sagt att detta är bra för den själsliga hälsan så även om min tankspriddhet och brist på oro  mer än en gång satt mig i knepiga situationer så tänker jag fortsätta uppmuntra den sidan hos mig. Och jag är helt övertygad om att det allra mesta löser sig. Kanske man måste ha den inställningen för att klara av att inte tänka allt för hårt hela tiden? Jag har så många exempel på det här; att saker löser sig, men det finns vissa ingredienser som krävs för att saker i ens liv ska kunna lösa sig. Man kan inte alltid lösa allt själv nämligen utan behöver ha många snälla och omtänksamma vänner i sin omgivning som kan ställa upp när levnadsglada virrhuvuden ställer till det.

Klänningen som jag köpte i Barcelona för att ha på sommarens bröllop glömde jag hos min lillebror i Stockholm. Jag ska inte till Stockholm innan det första bröllopet går av stapeln så det här kunde ju blivit väldigt irriterande. Men då berättar en av mina vänner att man kan skicka saker via gammal hederlig post i vårt avlånga land. Alltså ska min snälla lillebror nu leta rätt på nåt trevligt postkontor och skicka storasysters kornblåklänning upp till norrland. Jag glömde klänningen eftersom jag tänkte på annat när jag packade. Själv tycker jag det är sunt att inte ha allt i huvudet på samma gång. Kanske hade jag då inte njutit lika mycket på balkongen där jag satt i solen när väskan var(trodde jag) färdigpackad. With a litte help from my friend Malin och lillebror Ante så löste det sig!

När jag snabbt som tusan bokade biljett till Arlanda inför min stundande Turkietresa så tänkte jag inte på att SJ har en tendens att bli försenade och jag tänkte inte heller på att man måste checka in väskor när man flyger. Det resulterade i att jag inte hade nån som helst felmarginal för att hinna med flyget.. När jag bokade så låg mitt fokus snarare på den sköna sovmorgon jag skulle ha om jag tog just det där tåget.. Här kan jag erkänna att jag blev lite less på mig själv. MEN, vad händer? Jo det löser sig såklart! Jag ringde SJ och berättade om min tankspriddhet när jag bokade tåget och den snälla SJ-killen gör ett undantag och låter mig boka om min biljett. Ibland är det inte vännerna som hjälper till när det krisar utan främlingar.

Några andra exempel som jag råkat ut för tidigare i livet är till exempel när jag flyttade från Sälen. Jag hade städat ur min lägenhet och lämnat tillbaka nyckeln till hyresvärden, rest hem till Sundsvall och sovit en god natts sömn när jag insåg mitt misstag. Jag gick upp tidigt för att gå på en anställningsintervju och letade i alla min väskor efter mina underkläder bara för att inse att jag glömt torka ur lådorna i sovrummet.. och alltså också glömt alla mina trosor, bh:ar och strumpor i Sälen. I lägenheten som jag städat ur och lämnat tillbaka nyckeln till. Den gången löste det sig tack vara min vän Petter som inte hunnit lämna Sälen och som alltså några dagar senare kom till Sundsvall med en trosleverans till mig.

När jag hoppade av planet på fel Grekiska Ö så löste det sig också.. minns inte riktigt hur just nu. Men i alla fall, slappna av vänner, bara vi tar hand om varandra så löser sig allt!

Grubblerier i sjukstugan

5 mars, 2013 - 16:50

När jag är sjuk så börjar jag ofta fundera lite över min livssituation.. Anledningen till det är att jag inte bara kan sjukanmäla mig och med gott samvete spendera dagarna i soffan till jag blivit frisk igen. Jag jobbar oftast även om jag är sjuk. Och om jag blir så dålig att jag faktiskt inte KAN jobba ja då blir det inga pengar heller. Jag är egentligen en ganska bekymmersfri person så sånt här är ingenting som jag brukar gå och grubbla på. Förutom när jag är sjuk. Då känns livet rätt tungt. Det blir ju en ond cirkel också. När jag är sjuk så gör jag inte ett lika bra jobb som när jag är frisk. Och när jag jobbar fast jag är sjuk så blir jag ju aldrig helt frisk. Mitt 2013 har till stor del bestått av jobb och att vila och kurera mig däremellan. Inser nu att det nog kommer vara så i tre veckor till. Om tre veckor har jag nästan en månad av arbetslöshet och just nu känns det som absolut nödvändigt för att jag ska få rätsida på tillvaron. Min kropp tycks bara vilja vila och snora hela dagarna. Nu har det dessutom verkligen satt sig på rösten i form av en heshet jag aldrig sett maken till. Har knappt någon röst alls. Och på torsdag ska jag gigga på Grand hotell i Stockholm. Va roligt det skulle vara.. om jag var frisk.

Back on track!

22 februari, 2013 - 10:00

Nu befinner jag mig på ett tåg någonstans mellan Sundsvall och Stockholm igen. Jag är på väg mot jobb på Cinderella i helgen. Vi var spellediga förra helgen så jag har varit en dryg vecka i Sundsvall. Det är länge för att vara nu för tiden och var väldigt välbehövligt. Jag kunde landa lite och vila upp mig. Känner mig äntligen frisk! Har hunnit träffa familj och vänner som jag knappt sett röken av detta år. Har även kommit igång med träning efter förkylningsförbannelsen och myst massa med Olle. Så, nu kan han inte kalla sig för min snuskiga hemlighet längre. Nu finns han omnämnd i bloggen, min kille; Olle.

Tack, men nej tack.

21 januari, 2013 - 22:25

Att ständigt gå på audition och att söka nya jobb är en del av jobbet när man är artist. Jag har bara fått en bråkdel av alla jobb jag sökt genom åren. Ändå har jag så svårt att vänja mig vid ett nej. Jag blir nästan alltid lite ledsen även om jag försöker att låta bli. Jag vet ju att det kan bero på så många olika saker. Ofta lyckas jag nog inte visa vad jag kan. Kan också vara så att jag va några centimeter för kort? Lite för lång? Fel klang i rösten? Eller så var jag helt enkelt inte tillräckligt bra. Och det är ju det där sista som gör lite ont. Att inte va tillräckligt bra. Men jag har känt så här förr och jag vet att det går över ganska fort. Det är bara att borsta av sig och resa sig igen. Jag brukar slicka mina sår den dag jag fått nej:et och sedan släppa det med en tro om att saker och ting händer av en anledning. Kanske en annan gång? Eller inte. Hur som hest så är det en del av jobbet och bara att hacka i sig.

En torsdag i januari

17 januari, 2013 - 20:21

Det här med vardag är inte direkt något som infinner sig när man jobbar som artist. Ingen dag är liksom den andra lik. Idag hade jag och mina kollegor sångrep och sedan fotosession. Igår satt jag och Frida och klippte och sydde löshår fram till midnatt. Är i Stockholm idag men kanske i Sundsvall i morgon. Eller jag kommer inte åka till Sundsvall i morgon men ni förstår principen. Trisstess är inte något som jag lider av! Men tyvärr så lider jag nog av förkylningssymptom i stället.. Det verkar vara så för mig, att jag bli sjuk i mitten av en repperiod. Hmm.. måste ta och analysera det nån dag. Kan det va så att psyket är med och spökar? Det är ju innan en premiär som man absolut som MINST vill bli sjuk. Tar till alla knep jag kan och hoppas på att jag är frisk i morgon!